Duracellkanin på besök

Nu har vi haft träff på jobbet. En efter en kom de inramlandes mina vapendragare. Strax haglade tjyvnyp och skämt genom luften. Inte ens chefen fick en syl i vädret. Det senaste tillskottet halvlåg i en soffa, hade varit trött hela veckan. Vilken tur att soffan fanns till hands. Jag brukar muntra upp nykomlingarna med att de tio första åren alltid är värst. Arbetet går med en rasande fart, den som inte hänger med lommar vidare till de snällare jaktmarkerna.
Under första passet gick allt enligt planerna, det hände ingenting. Nu låg vi i startblocken, första koppen kaffe hägrade. Det glufsades och sörplades som på det värsta kafferep.

På nästa pass möttes vi av en optimist, laddad värre än en Duracell-kanin. Mina mungipor la sig i en cirkel runt hakan, skulle jag behöva utsättas för detta. Kaninen drog igång med att tala om för oss hur man bemöter kunden. Han skulle vara med en dag då det skiter sig redan från starten. Undrar vad han skulle säga om han blev sittande bakom en dyng-Johan i kilometer efter kilometer och inte kom om. Eller också kunde jag unna honom en Åke Tråk som kramar ratten och förhindrar omkörning. Det är då man kan börja tugga på vad som helst, bara man får känna blodsmak.
Mitt försök att gömma mig på toa misslyckade, kön var lång. Gruppindelningen var ett faktum. Jag ställde mig vid ett påstående beskrivande egenskaper som stämde mest in på katten. Vi i gruppen skulle nu diskutera dessa påståenden både och för och emot. Nu var det inga sylar i vädret. Alla såg vi ut som om vi funderade på hur många toaletter som var lediga. Men till sist fattade vi galoppen och insåg vitsen. Min personlighet stämde exakt med kattens.