Dunka, dunka!

Dunka, dunka dunka, vilken hjärtklappning jag hade. Hela jag hoppade i sängen. Det måste vara en nära döden upplevelse. Jag tog mig för bröstkorgen och inväntade krisläge. Skulle jag väcka Snuttalisa? Men jag sansade mig och kände efter. Dunkandet var koncentrerat till huvudet och trumhinnorna verkade vibrera. Inte var det hon som snarkade heller. Ljudet verkade mer som om det kom utifrån. Jag klev ur sängen och kikade ut genom fönstren. Men det var mörkt överallt. Dunkandet fortsatte. Det lät nästan som någon sorts musik. Då slog det mig, det var ungdomar som hade fest i en stuga uppe i backen. Förgrymmad kröp jag ner under täcket och undrade om jag skulle bli tvungen att lyssna till eländet hela natten. Klockan var två och mitt favoritprogram börjar inte förrän tre.