Långa tupplurar

Nu är jag här igen. Av olika anledningar var helgen hård och krävande påhejad av Åskar.
Råkade vara vaken en stund i natt och lyssnade på nattradion. Där pratade de om glömska. Frågan om vad det värsta var som någon hade glömt, ställdes till lyssnarna. Det mest vanliga var att man glömde hämta barnen på dagis. Någon hade också glömt frugan i affären. Mannen hade åkte två mil hem och börjat plocka in varorna i kylskåpet, då hans äkta hälft ringde och frågade var han var. Damen var kvar på stormarknaden.
Då kom jag att tänka på den gången jag glömde hämta hustrun som vi avtalat. Snuttalisa hade varit hos en kollega på eftermiddagen och jag hade lovat att hämta henne. Kollegan bodde i stan och vi ute på landet. Min vana trogen passade jag på att ta en tupplur, som blev många tupplurar på raken. Framåt kvällningen tittade dottern in och frågade efter sin mor. Jag vaknade till och svarade förvirrat att hon var någonstans och gjorde nåt som hade med böcker att göra. Dottern undrade om hon var på bokmässan. Det lät bra så jag svarade ja. Med det beskedet var hon ur vägen. Kanske kunde jag få en blund till. Men min hjärna började aktiveras. Var hustrun verkligen på Bokmässan? Det här stämde ju inte riktigt. Plötsligt minns jag. Hustrun skulle hämtats för flera timmar sedan i stan. Jag for upp som den bäste brandsoldat och satt bakom ratten inom två minuter. Förstrött undrade jag varför hon inte hade ringt. Färden gick mot stan. Argumenten för att försvara min sena ankomst slipades. Jag körde hem till hustruns kollega, som tittade förvånat på mig. Här hade jag inget att hämta. Hon hade gått för flera timmar sedan. Skamsen körde jag hemåt på de småvägar hon borde valt för en lång promenad. Och mycket riktigt nästa hemma haltar hon fram på vägkanten. Hon var inte lätt att tas med. Det var inte ens idé att ge luft åt mina argument.