En gnällig spik.

Näh, nu får det vara nog. Nu måste jag ha riktigt kaffe. Det går inte att hålla på med det här blasket som vi har på jobbet. Det smakar inte riktigt som kaffe ska smaka. Tacka vet jag det kaffe som man bryggde förr. Råkade titta i min termos som jag har med mig och det var ingen trevlig syn. Den var svart på insidan. Och det var inte längesedan jag köpte den. Det hjälper inte att den står med vatten och diskmedel i över natten. Men nu tycker jag inte om dagens bryggkaffe heller. Det man gör i en kaffebryggare blir aldrig riktigt varmt. Mitt kaffe ska åka med mig mer än halva dagen innan det dricks. Då är det inte varmt längre framåt eftermiddagen. Perkulator har vi haft och i den blir det gott kaffe. Men det var mycket krångel med perkulatorn, det var nästan alltid något som blev fel. Var det inte knoppen på locket som läckte, så var det kaffet som inte var riktigt kokt. Har förresten en syster som har tre perkulatorer och ingen fungerar som den ska. Nej, jag får nog göra som jag gjorde förr. Men att få tag i en melittatratt blir nog inte lätt. Jag ringde till min dotter för att fråga om hon ägde någon av delarna som jag behövde. Men hon blev alldeles tyst i luren en lång stund. Jag hörde hur hon tänkte "vad menar gubben nu". Sedan säger hon "Vad ska du göra, pappa?". Jag ska koka kaffe som man gjorde förr, förklarade jag. Det har väl alltid varit kaffebryggare säger hon. Jag förklarade för henne att man en gång i tiden kokade vattnet i en kastrull på spisen och sedan hällde det genom ett filter för hand ner i en glaskanna. Hon tror sig eventuellt ha en glaskanna, men de andra grejorna får du nog leta efter på någon loppis, tycker hon.
Ja, se dessa barn, de lever i högteknologins samhälle. När strömmen går blir det ett jäkla liv, då står de där och tittar på sina grejor och vet inte vad de ska göra. När Gudrun och Per gick förbi för några år sedan kokade jag och hustrun vatten på stormköket i elva dagar och bar in för att kunna laga mat och diska. Men det gick bra.
Ju mer maskiner vi får desto mindre tid verkar det ändå bli över till annat. Förr var det ett herrans liv om vem som skulle diska. Nu är det samma liv om vem som ska plocka i eller ur diskmaskinen, eller köra dammsugaren eller plocka upp efter barnen.

Jag kommer ihåg en dag då jag fick en present av min dotter. Det var en krokig spik. Naturligtvis undrade jag vad det betydde. Hon påstod att det var jag. Gapskrattande sa hon att det var en gnällspik.