Björnligan anfaller.

Återigen hade sängen invaderats. En liten kotte vid namn Albin sparkade på mig hela natten. En fyraåring med mycket envisa ben. Och älskar sin morfar. Klockan tre var det dags för första kissen. Vilken tur att han väckte mig så att jag slapp sova hela natten.
Framåt förmiddagen anlände fler ur Björnligan och dagen var förutbestämd. Fotboll, frisbee, varma mössor och blöta vattenpölar. Den gula bärgningsbilen kom fram ur vinteridet och sysselsättningen var ordnad i två minuter innan första foten var överkörd.

Själv funderade jag mest på mina sorkhögar. Stämningen räddades av saft och kakor. På eftermiddagen beställde hon med stort H en onödig utflykt, som riskerade att bli trevlig. Jag provbromsade bilen flera gånger och hoppades in i det sista att något fel skulle uppenbara sig. Damen vid min sida undrade vad jag pysslade med. Enda ljusglimten var nu kafferasten. En vacker plats valdes ut och jag parkerade bilen. Öppnade dörren och något nådde min näsa. Aj, då... En nygödslad åker fick mig att snabbt dra vidare. Det vad väl det jag visste, någon missunnade mig kaffet. Jädrans bonde, han kunde väl väntat till jag druckit mitt kaffe.
Kaffet intogs istället i snålblåsten på Grekaberget efter en balansakt för att undvika att falla ner i det förmodligen iskalla vattnet. Jag tyckte att det nu var dags att åka hem. Men icke! Frugan hade dolt mycket av programmet. Nu vankades det glass. Är det vår så är det. Och därefter ett besök hos de mindre levande. Som vanligt hade hon en kyrkogård på agendan, vilket var tur annars hade utflykten varit ganska okey. Men nu anföll kvällen och hennes dåliga samvete så vi anträdde hemfärden.