Katterna sköter sitt jobb, strax före två i natt skulle en av dem in. En Mozart-serenad utanför fönstret såg till att jag vaknade. Snuttalisa sov glatt vidare och surrade på sitt vis. Henne kan man lyfta ut genom dörren utan att hon vaknar. Snuttalisa är alltså den kvinna jag levt större delen av mitt liv tillsammans med. Mitt smeknamn Snutten fick jag redan som liten eftersom jag var yngst i syskonskaran och väldigt liten. Vilket inte är fallet idag. Vid ett tillfällen råkade min mor mynta begreppet Snuttalisa.
På grund av gårdagens sena utflykt var det minus i frysen, alltså ingen mat. Räddningen blev några ledsna köttbullar som tyckte synd om sig själva. Till dessa skulle jag kunna ha ätit potatis och sås, men latmasken slog till så det blev borrade makaroner som vanligt.
Resten av dagen rullade på i förväntat tempo, det vill säga om man bortser ifrån solen som sken så förbaskat. Snuttalisa tycker precis som alla andra kvinnor så här års att det är dags för viktminskning. Alltså är det promenader som gäller. Tack och lov för min onda fot. Men hon ränner runt och vill bli upplockad både här och där. När jag ringer hennes mobil för att kolla var hon är kommer jag istället till en Pernilla. Det är inte första gången det händer, men Pernilla är trevlig. Kanske borde jag ta reda på var hon bor? Efter två misslyckade samtal beslöt jag mig för att leta rätt på hustrun. Men det var inte lätt. För de ser ut som Netto-påsar allihop, svarta jackor och gula västar. Efter mycket om och men hittade jag rätt påse.
Kvällen avrundades med ett telefonsamtal från en kvinnlig pensionsförvaltare som ställde frågor om både ditten och datten. Men självklart var jag skeptisk, det gäller att vara rädd om dessa surt förvärvade slantar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar