Kullerbytta i trädgården

Jag är helt slut, sitter med en Grants i soffan och funderar över dagens arbete. Vilket var värst, att hämta virket eller att spika ihop det. Dagen började med en sväng till tippen med sonen. Där kutade vi runt till varenda behållare för att få allt avfall rätt sorterat. Bland annat medförde vi två tvättmaskiner.
Sedan åkte vi in till stan för att hämta virke till vår nya altan. Och det var inte lätt, att bara komma intill var en historia för sig. Alla skulle tydligen spika någonting idag. Det mättes, funderades, bars och kånkades. Den första byggmarknaden kom vi inte ens in på så vi fortsatte till nästa. Där fanns inte de längderna som jag hade tänkt mig. Tillbaka till den första och intog kövila. I väntan strök det med både dricka och glass.
Efter väl förrättat ärende vände vi hemåt. Nu var vi verkligen på hugget. Men genast saknade vi slagborrmaskinen. Var hade vi använt den senast? Vi skyllde på allt och alla. Någon måste ju ha lånat den. Efter många vändor i bodar och på vindar låg den mitt framför fötterna på oss. Men jag är ju känd för att se dåligt, ser sällan mindre än en spårvagn. Sen började vi gräva och stenigt var det.

Plattor att lägga som stöd under altanen hämtades hos grannen. Lastade på säckakärra drog jag hem dem. Men en liten uppförsbacke blev tuvan som stjälpte lasset. Jag for baklänges och gjorde en volt med ett gummihandtag i handen. Givetvis var det några som fick dagens skratt. Tur i oturen var att hustrun inte hade kameran i handen. Hon hade inte heller kameran när jag lyckades dra ur spik med sådan svung att den nockade mig i pannan.
När kvällen kom var ramen lagd, nu är det bara att skruva dit golvet.