Låg i min säng och funderade på en artikel som jag har läst. Den handlade om Kinas skuggdansare, en långsam balansdans som heter Tai Chi. Enligt kinesisk folktro uppfanns Tai Chi på 1300-talet av en munk som såg en trana kämpa mot en orm i en damm. Nu är det så att jag inte har några vingar att vifta med, men fyllig överkropp och taniga, smala och lurviga ben det har jag. Dessa ben viftar jag med när jag stukar foten och gör en piruett i rabatten. Övningarna har roliga namn såsom "fånga sparvens fjädrar". Det är väl det jag gör när jag spelar badminton, viftar hejdlöst efter något som for förbi en minut tidigare. Eller "stork breder ut sina vingar", det gör jag i fallet när jag stukar foten. Och stukar foten gör jag var och varannan vecka. Om man utövar Tai Chi sägs det att man förbättrar balansen. Det skulle jag behöva.
En lördag förmiddag var hustrun och jag i stan och handlade. Vi skulle korsa en gatan i centrum. Mitt i gatan hade någon glupsk person efterlämnat en persikokärna, som siktade in sig på mig. Naturligtvis faller jag som en fura. Jag blev liggande mitt i vägen och innehållet i mina kassar rullar vidare. Hustrun känns inte vid mig utan fortsätter som om ingenting har hänt. Jag såg säkert ut som den värste a-lagare som synade asfalten efter nyutspillda starkvaror. Det är nog bäst att jag gör en stork ute i trädgården då och då för att träna min balans.
Det ryktas att barn och barnbarn är på ingående, så jag flaxade vidare till en säkrare plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar