Jordgubbar till salu

Årets första svenska jordgubbar har slunkit ner med grädde och råsocker. Jag fick syn på dem i centrala Skara. Först åkte jag och tankande sedan återvände jag på bakgatorna. Det var inte helt lätt, för många var enkelriktade. Första gatan jag svängde in på var redan upptagen av en buss. Andra försöket gick bra. Lastbilen upptog hela sex parkeringar på tvären. Vad gör man inte för lite jordgubbar. Sedan attackerade jag jordgubbsförsäljerskan bakifrån. Jag försäkrade mig om att de var svenska och bärgade hem en liter.
Rasten räckte också till en visit på Coop. Jag besökte deras trädgårdsavdelning för att se om jag kunde hitta några egna jordgubbsplantor. Dessa var dessvärre slut. Fick för mig att jag sett en utgång via byggmarknaden. En genväg som passade avståndet till lastbilen. Jag gick rakt in i en dörr som inte gjorde som jag tänkt mig. Tog ett par steg bakåt i tron att min karisma inte var tillräckligt stark. Och tog ny sats. Men resultatet förblev det samma. Provade med att hoppa och vifta med armarna. Ett äldre par gick förbi och kastade oroliga blickar åt mitt håll. Tanken slog mig att det var något som inte stämde. Kan den här porten kanske vara lunchstängd. Jag tittade mig omkring och fann en telefon. En skylt förklarade att luren skulle lyftas om man önskade hjälp. Vips så var personalen där och jag blev utsläppt. Kan detta vara Bert Karlssons idé att behålla kunderna i Skara?

Dunka, dunka!

Dunka, dunka dunka, vilken hjärtklappning jag hade. Hela jag hoppade i sängen. Det måste vara en nära döden upplevelse. Jag tog mig för bröstkorgen och inväntade krisläge. Skulle jag väcka Snuttalisa? Men jag sansade mig och kände efter. Dunkandet var koncentrerat till huvudet och trumhinnorna verkade vibrera. Inte var det hon som snarkade heller. Ljudet verkade mer som om det kom utifrån. Jag klev ur sängen och kikade ut genom fönstren. Men det var mörkt överallt. Dunkandet fortsatte. Det lät nästan som någon sorts musik. Då slog det mig, det var ungdomar som hade fest i en stuga uppe i backen. Förgrymmad kröp jag ner under täcket och undrade om jag skulle bli tvungen att lyssna till eländet hela natten. Klockan var två och mitt favoritprogram börjar inte förrän tre.

Rut flyttar in.

Nu har jag blivit med två fruar. Snuttelisa har hämtat hem en Rut. En underbar svägerska har lånat ut en av sina Rutor, som har fått en provanställning hos oss. Än så länge håller hon sig i skuffen på bilen och tjurar. Vi måste bygga om lite för att hon ska trivas. Undrar om det duger med en FM Mattsson? Tänkte inhandla en i morgon. Eftersom Rut är tablettmissbrukare har hustrun fyllt på förrådet med ljusblå dito i cellofan. Hoppas att Rut gillar den sorten. Skam vore annars.
Min sängkompis på nattradion förtäljde att Malta och Filipinerna har en lagändring att vänta. Skiljsmässa ska numera bli tillåtet i dessa länder, men först måste man leva separerad i fyra år. Omgifte är inte tillåtet. Det är annat än hos oss där vi byter partner i samma takt som vi byter skjorta. Nu byter inte jag skjorta så ofta. Den nuvarande har jag haft i 35 år och kalsongerna vänder jag på var fjortonde dag.
På tal om kalsonger hörde jag talas om ett utedass, som var sexkantigt och höll på att ramla omkull. Som tur var stod dörren på vi gavel likt en stötta. Ägaren ville riva, men det tyckte inte länsstyrelsen. De bidrog glatt med 127.000 kronor till renovering av holken. Otroligt vad det finns gott om pengar. Detta dyrbara dass finns att beskåda i Lundby i Västerviks kommun om det skulle tränga på.

Rut, var är du?

Lite tekniskt strul med webbläsaren har gjort att jag inte riktigt hållt schemat.
Nattradion är som vanligt intressant. I Rödeby hade de förra året en älgkalv, som vägrade lämna samhället och blev mer och mer tam. En djurfarm förbarmade sig över den och han fick namnet Fabbe. Men med tiden upptäcktes det att han inte var en Fabbe utan istället en Fabiola. I år hade Fabiola tydligen roat sig med ett one night stand och resultatet lät inte inte vänta på. En älgbambino såg dagens ljus. Fadern rapporteras vara okänd.
En annan sak som stört mina funderingar är att disken har blivit en amöba, den förökar sig genom delning. Diskuterade med hustrun, som hade sina egna tankar om fenomenet. Hon trodde snarare att vi hade några inneboende, som åt hos oss utan att diska efter sig. Hur är det möjligt att två personer under loppet av ett dygn kan smutsa ner i stort sett allt porslin som finns i skåpen. Jag skulle vilja beskylla Lauritzson och Skipper för att deras tillredning av maten kräver många byttor. Och för övrigt så tycks både Benson och Mrs Hall ha övergivit oss för länge sedan. Jag tycker att det har blivit jobbigt att både diska och bädda min säng. Och ibland får jag gå en sväng med snabeldraken. Var är alla Rutorna någonstans?

Långa tupplurar

Nu är jag här igen. Av olika anledningar var helgen hård och krävande påhejad av Åskar.
Råkade vara vaken en stund i natt och lyssnade på nattradion. Där pratade de om glömska. Frågan om vad det värsta var som någon hade glömt, ställdes till lyssnarna. Det mest vanliga var att man glömde hämta barnen på dagis. Någon hade också glömt frugan i affären. Mannen hade åkte två mil hem och börjat plocka in varorna i kylskåpet, då hans äkta hälft ringde och frågade var han var. Damen var kvar på stormarknaden.
Då kom jag att tänka på den gången jag glömde hämta hustrun som vi avtalat. Snuttalisa hade varit hos en kollega på eftermiddagen och jag hade lovat att hämta henne. Kollegan bodde i stan och vi ute på landet. Min vana trogen passade jag på att ta en tupplur, som blev många tupplurar på raken. Framåt kvällningen tittade dottern in och frågade efter sin mor. Jag vaknade till och svarade förvirrat att hon var någonstans och gjorde nåt som hade med böcker att göra. Dottern undrade om hon var på bokmässan. Det lät bra så jag svarade ja. Med det beskedet var hon ur vägen. Kanske kunde jag få en blund till. Men min hjärna började aktiveras. Var hustrun verkligen på Bokmässan? Det här stämde ju inte riktigt. Plötsligt minns jag. Hustrun skulle hämtats för flera timmar sedan i stan. Jag for upp som den bäste brandsoldat och satt bakom ratten inom två minuter. Förstrött undrade jag varför hon inte hade ringt. Färden gick mot stan. Argumenten för att försvara min sena ankomst slipades. Jag körde hem till hustruns kollega, som tittade förvånat på mig. Här hade jag inget att hämta. Hon hade gått för flera timmar sedan. Skamsen körde jag hemåt på de småvägar hon borde valt för en lång promenad. Och mycket riktigt nästa hemma haltar hon fram på vägkanten. Hon var inte lätt att tas med. Det var inte ens idé att ge luft åt mina argument.

Jätteknölkalla.

Hörde talas om en växt som har en doft som är en odör. Jätteknölkalla heter den visst. Den tycks finnas på mitt jobb också. Den har säkert varit på besök på vår toalett. Andnöd inträder så fort man har öppnat dörren. Samma knöl tycks dyka upp när jag och sonen jobbar med renoveringar längst in i en garderob. Vilket gör att jag har bråttom ut i friska luften. Men knölen ligger kvar i garderoben och skrattar. Läs gärna mer om detta unikum här http://www.su.se/medarbetare/
Ytterligare ett otyg har återuppstått, oxstyng. Bara namnet är skrämmande nog. Kräket lägger sina larver i bölder på nötkreatur och lever sedan där som parasiter. Visserligen beskylls jag för att vara ett nöt ibland men inget kreatur så den här gången går jag nog fri.
Hustrun hade mycket göra med förberedelser för helgen och tänkte tysta mig med en pizza (hoppas att inte Ola Lauritzson läser detta). Satte mig som barnvakt hos ett barnbarn och så for hon iväg till pizzerian. Hon beställde en pizza med köttfärs och en massa gott på. Medan hon trodde att den bakades ordnade hon med ett annat ärende. När hon kom för att hämta sin beställning var den inte påbörjad. Då bad hon att få avbeställa, men ägaren blev så förtvivlad över att han inte hunnit så han gav henne en kebabtallrik som var klar. Och hon behövde inte betala ett endaste öre. Säkert en gest som Ola hade uppskattat.

Vid kaj i Gamleby

Rast i Gamleby hamn. Satt vid skonaren Linnea, som är byggd 1919. En frisk bris låg på utåt havs. Svalorna seglade förbi så nära att jag fick hålla i kepsen. De är var blåsvarta på ryggen och såg ut som om de hade frack på magen. En liten gråsparv kom och hälsade på. Den ville säkert ha några smulor. Men där var den sent ute för jag hade redan själv satt i mig sista biten av mackan.
Jag satt där och njöt när Linneas ägare kom cyklandes. Började diskutera turer och priser med den kvinnliga skepparen. Hon berättade att de har en båt till, en tremastare vid namn Vega. Den är lite större och ligger vid kaj i Stockholm intill Vasamuseet.

Två änder kom på en inspektionsrunda, verkade som om de också gärna ville haft lite bröd. De har säkert blivit matade här förr. Lite längre bort såg jag en fiskare på kajen. Han kastade och vevade in gång på gång, men fick tydligen inget napp. En kanot gled sakta över viken. Vid paddlarna satt två vuxna och mellan dem ett barn. Det väckte minnen till liv. En lång historia som jag tar en annan dag.

Ängabollar och liljekonvaljer.

Trots den fina dagen var jag inte på humör och det upptäckte hustrun så fort vi träffades på kvällen. Jag försökte påskina att en förkylning var på gång, men hon envisades med att hon hade suttit i bilen hela dagen och var tvungen att ta en promenad. Naturligtvis tyckte hon att jag också skulle röra på mig. Först tog jag till en hostattack och därefter testade jag min häl. Men den ställde förstås inte upp. Så det var bara att bita i det sura äpplet och följa med. Efter ett hundratal meter tyckte jag att det blåste kallt och förslog en kortare runda. Hustrun vägrade fälla ut vänster blinkers och fortsatte rakt fram. Så jag fick snällt hänga på. I tankarna tröstade jag mig med planen att få kurera mig med en Grants.
Vi konstaterade att försommaren har kommit tidigt i år. Både ängabollar och liljekonvaljer blommar för fullt. Och när vi kom hem hade dammen bakom vårt hus invanderats. Där simmade en andmamma med massor av ungar. Jag försökte räkna, men det var nästan stört omöjligt. De simmade om varandra och fram och tillbaka. Uppskattningsvis var de så många som femton. Alla skulle upp på den lilla grästuvan som är mitt i dammen. Mamma and bredde ut sina vingar över ungarna. Kanske förberedde dom sig för natten.
Hustrun hade rätt igen. Promenaden gjorde susen.

Välhängt i garderoben.

Idag har jag förlängt livet på hustrun, åtminstone om man ska tro på dem som säger att skrattar man mycket så lever man längre. Hon skrattade så att linserna höll på att trilla ut. Jag har inventerat min garderob. Det första jag provade var en kavaj från troligt 1990-tal. Den var stor redan när den inhandlades, vet egentligen inte varför. Håller jag händerna på ryggen sitter den riktigt bra, men så kan jag ju inte gå omkring. Hustrun upptäcker något på ena ärmen. Det visar sig vara ett litet hål  och inte bara ett. Genast talar hon om för mig att jag har mal i garderoben. Men det nekar jag till, tror mer på fukt. Kavajen gick till sällare jaktmarker. Därefter provade jag en skjorta som skiftade färg, det var en färg på ena hållet och en annan från andra hållet. Naturligtvis undrade hustrun var jag hade köpt den och när. Det var väl Dressmans extraerbjudande, ta sju och betala för en. Och den här skjortan var den sjunde. Har nog aldrig använt den. Men den passade fint i färg till hustruns bil, som är modell ä. Sedan dök det upp ett par byxor, de var trånga i midjan men vida i benen. säkert inte använda sedan dotter föddes (1977). De var välhängda och svåra att veckla ut. Nästa par satt riktigt bra tyckte jag, både i midjan och längden. Kanske kommer de i slag med tiden.
För några veckor sedan var jag i en sportaffär som bytte in gamla löpardojor. Man fick 200 kronor för sina gamla om man köpte nya. Man kanske skulle föreslå Dressman att byta in gamla skjortor för en tjuga stycket. Så jag sparar på mina för säkerhets skull. Slipsar har jag också gott om. Måhända skulle leksaksaffären ta hand om dem och göra ny klänningar till Barbie.

Lucka i lagen.

Hörde idag på nyheterna att vissa tjänster på mobiltelefonerna var belagda med avgifter trots att det inte är tillåtet. De hade tydligen hittat en lucka i lagen igen. Förra veckan var det någon som hittade en annan lucka. Och förde ut 23 miljoner till ett annat land för att få lägre skatt. Min tanke var då att det verkar som om den svenska lagen är lik en adventskalender med massor av luckor. Jag med min dåliga syn har alltid svårt att hitta rätt lucka. Hustrun har alltid en jätteliten adventskalender med minimala luckor som hon sitter och letar efter. Hon måste ha blivit expert på att hitta omöjliga luckor. Vi skulle väl alla någon gång behöva en lucka att försvinna bakom.
I en av kvällstidningarna står det idag att det finns misstanke om att mobiltelefonerna kan störa våra bin, så att de frångår sitt vanliga beteende http://www.prisjakt.nu/pryl/tele/713_mobiler_kan_ligga_bakom_massdoed_pa_bin. Undrar vad bina har hittat för luckan som de försvinner igenom. Det tvistar visst de lärde om också, men säkert är att bina blir allt färre. Trist för mig som älskar honung.
Jag tror att jag delar ut dagens lucka till IMF-cheften Strauss-Kahn. Och hoppas att den går i baklås så att han inte kan titta ut igen.

Hacke på spettshumör.

Det var dags att ta ut Stiga på en åktur. Idag var han på humör och startade på tredje försöket. Vi surrade runt i trädgården och störde grannarna efter bästa förmåga så här på söndagsförmiddagen. Ja, jag vet att tidpunkten var illa vald mitt i bästa gudstjänsttid. Men enstaka hotade med att göra mig sällskap så det gällde att skynda på. Vi hann nästan färdigt innan hon vann kampen för en stund. Jag gav inte upp, så fort enstaka slutade med sitt skvättande var jag på banan igen. Hustrun stack ut näsan och vädrade och tyckte att det nyklippta gräset luktade gott.
Råkade titta förbi myrstacken och såg att myrorna hade fått en ny fiende. Vad den här filuren gör där vet jag inte, men jag misstänker att han äter myrägg. Efter en stund fick Hackspetten konkurrens av en Gröngöling. Den var betydlig mer aggressiv, men skygg. Jag lyckade inte med att få den på bild.

Ett rejält hål i stacken. Undrar om myräggen är extra kryddade av mina groggar. Kanske är det därför spettarna slåss om dom.

Timber!

Morgonnyheterna började med att berätta om ett knivmord, vilket omedelbart följdes av ett meddelande att var fjärde gris omkommer i späd ålder. Detta var väl ändå snudd på nyhetstorka. I morgon kanske vi får veta hur många grävlingar som har dött i trafiken. Själv har jag under de senaste dagarna räknat till tio.
Efter en god frukost tog jag tag i dagens åtaganden. Först på programmet stod byte av några brädor i fasaden. Vilket innebar även målning. Detta var redan från början klabbigt. Mot slutade hade jag till och med klabbat ner hustrun. Albin kom också för att underhålla sin morfar. Han medförde fotboll, cykel och ett antal grävmaskiner. Förstås ville han att morfar skulle vara med och leka. Efter lite fotbollsspel kunde det bli fikadags med kaffe och glass.
Takstolar skulle förlängas och nya brädor hämtas. Jag kliver upp på en bock för nå de aktuella brädorna. Naturligtvis kliver jag fel, ramlar i backen och får bräderna över mig. Tur att det var bakom boden så att ingen såg mig, för det tog en stund att kravla mig upp. Funderade på att ta en paus när jag ändå låg ner. Efter några felsågningar och böjda spikar var arbetet till sist klart och hustrun imponerad.

Fredagen den 13:e

Fredagen den 13:e är en dag som alla är lite reserverade inför. Även jag. Började morgonen med att sätta ner en fot i golvet och kollade om den stod kvar. Kollade sedan på hustrun om hon såg normal ut. Hon såg ut till att sova väldigt gott. Allt tycktes vara okej. Men när jag tänker efter har jag nog inte haft någon vidare otur på just fredagen den 13:e. Jag har till och med fått ett underbart barnbarn på en fredag den 13:e för ungefär 8 år sedan. Så jag kan inte klaga. Istället sprider jag mina otursdagar jämt över hela året. De kan bli rätt så många ibland. Känns som om det liknar England, 300 regndagar om året.
Min svägerskas dotter Q utbildar sig till PT (personlig tränare). Hustrun har pratat med henne idag om mig. Nu får jag det hett om öronen och kalla fötter och mindre socker i kaffet.

Öl eller tårta.

Min fru påstår att jag har en massa egenheter. Såsom att jag inte tycker om tårta, speciellt inte prinsesstårta. När det vankas kalas är jag den förste att tala om att jag egentligen inte tycker om tårta. Men när jag sedan känner kaffedoften och ser tårtan blir jag sugen. Hustrun säger att jag alltid tar en stor bit. Det erkänner aldrig jag för jag tittar bara med ett öga och ser alltså 50% tårta.
Samma sak gäller öl. Jag tycker egentligen inte om öl, men i vissa sammanhang passar det väldigt bra. Som till exempel i kväll. Dagen har varit varm, jag hade druckit vatten hela dagen, så till kvällsmaten ville jag ha något annat än vatten. Valet stod mellan öl och mjölk. Jag valde öl, för den var kall och god. När jag varit hos sonen och jobbat har jag oftast med mig en öl eller två hem.
Diskussionerna om tårta och öl har pågått i många år och hustrun förstår inte mitt resonemang. Jag brukar försvara tårtätandet med att när jag var liten så bråkade alltid jag och en av mina systrar om sista tårtbiten. Min svåger tröttnade på detta och gav oss var sin tårta. Vi blev beordrade att äta upp. Följden blev att jag inte åt tårta på flera år. Och jag tror fortfarande att jag inte tycker om tårta. Fast det är bara som jag säger.
Jag tycker att öl smakar beskt precis som kaffe utan socker. Men ibland så är det värmen och ibland så är det maten som gör att jag dricker öl.
De lärde tvistar fortfarande om hur det egentligen är med mig. Och det lär de få fortsätta att göra.

Kortslutning i hjärnkontoret.

Återigen en fin morgon. Det är väl inte sommaren som passerar, man kan ju aldrig veta. Färden gick mot Kisa och Åtvidaberg. Vidunderlig utsikt över spegelblanka sjöar. Jag stannade vi en av dem och intog en kopp kaffe och mina mackor. Så här skulle det vara jämt och jag har fortfarande socker i kaffet. Funderade över var jag skulle kunna hålla mig undan idag för att kunna njuta av det fina vädret. Får väl ta och titta in på Materialmännen när jag ändå kör förbi. Där kan lösningen till ett av mina dåliga samveten finnas. Och det gjorde det oturligt nog. Men som tur är har jag inget takräcke på bilen och ingen släpkärra tillgänglig. Trodde att jag skulle klara mig den här gången också.
Tillbaka på åkeriet fick jag syn på sonens bil med släpkärra. Kanske skulle jag trots allt utnyttja situationen. Om jag köper materialet och lägger det på en av åkeriets bilar som kör förbi Materialmännen under eftermiddagen och sedan placerar mina grejor på sonens släpkärra. Då måste han alltså köra hem hela härligheten till mig. Jag kom lindrigt undan samt fick pluspoäng hos hustrun. Dessa planer har pågått i tre år, så hon var verkligen förvånad.
Jag hade mycket i huvudet när jag var på väg hem. Ringde min äkta hälft när jag stannade för rött vid stoppljusen. Samtidigt som jag säger till henne att jag är på väg hem får jag kortslutning i hjärnkontoret. Jag lägger i ettan och kör iväg mot rött. Gissa om jag skämdes som en hund, alla tittade. Gasen i botten och fort därifrån.

Inte sista ordet.

En underbar morgon. Solen var på väg upp, humöret var på topp och klockan var bara halv fyra. Men kroppen kändes allt annat än toppen. Att komma in i lastbilen var en sak, men att komma ur var en helt annan sak. Efter några mil så låste sig kroppen i sittande ställning. Bästa sättet att räta på den är att hålla kvar i ratten med ena handen och ta tag i instigningshandtaget med en andra. Sedan är det bara att låta det skröpliga ramla ur hytten. Förhoppningsvis blir man stående på fötterna. Efter en tre, fyra gånger går det riktigt bra. Avlastningen går bättre för då kan jag använda "pensionärsliften".
På ett av kontoren träffade en yngre dam och nyfiken som jag är frågade jag efter hennes ålder. Ja, jag vet det olämpliga i detta. Hon svarade snällt att hon var 21 år gammal. Då gjorde jag mig lustig med kommentaren "det är ju ett kortspel". Hon kontrade blixtsnabbt med "att det är skitgubbe också".
Hemma hade jag några små jobb som skulle göras. Bland annat skulle taket ovanför ytterdörren bort och en bänk skulle skruvas ihop. Till detta behövde jag ett antal verktyg. Än hur många gånger jag än gick till snickarboden fick jag inte med mig de verktyg som erfordrades. Då satte jag mig istället ner med en kopp kaffe och en macka. Dagen fick tas som den kom.

Den avslutades med en fin fångst i parasollet.

Slit och släp

Tidigt i säng lördag kväll, vaknade alltså tidigt söndag morgon. Funderade på om jag kunde ställa mig upp eller om jag skulle behöva krypa ut i köket. Efter vissa gympaövningar i sängen kravlade jag mig ur bingen. Och jag kunde gå på mina ben. Jag hotade min kropp med att den idag skulle få en ny omgång. Efter en stärkande frukost var jag på gång.
Solen sken och svetten lackade redan före elvakaffet. Planen var att det skulle bli fika på altanen. Nu blev det inte riktigt så, men jag drack mitt kaffe sittandes på altangolvet med fötterna på marken. Skruvdragaren var tröttare än vad jag var och en ny ringdes in. Leveransen kom och arbetet återupptogs. Någon gång på eftermiddagen drog jag åt den sista skruven. Genast var hustrun på gång. Nu skulle altanen möbleras. Förslagen bara haglade över mig. Jag värjde mig genom att draga mig tillbaka krypandes och jämrandes mot sovrummet. Gud nåde SMHI om inte sommaren blir vacker.

Kullerbytta i trädgården

Jag är helt slut, sitter med en Grants i soffan och funderar över dagens arbete. Vilket var värst, att hämta virket eller att spika ihop det. Dagen började med en sväng till tippen med sonen. Där kutade vi runt till varenda behållare för att få allt avfall rätt sorterat. Bland annat medförde vi två tvättmaskiner.
Sedan åkte vi in till stan för att hämta virke till vår nya altan. Och det var inte lätt, att bara komma intill var en historia för sig. Alla skulle tydligen spika någonting idag. Det mättes, funderades, bars och kånkades. Den första byggmarknaden kom vi inte ens in på så vi fortsatte till nästa. Där fanns inte de längderna som jag hade tänkt mig. Tillbaka till den första och intog kövila. I väntan strök det med både dricka och glass.
Efter väl förrättat ärende vände vi hemåt. Nu var vi verkligen på hugget. Men genast saknade vi slagborrmaskinen. Var hade vi använt den senast? Vi skyllde på allt och alla. Någon måste ju ha lånat den. Efter många vändor i bodar och på vindar låg den mitt framför fötterna på oss. Men jag är ju känd för att se dåligt, ser sällan mindre än en spårvagn. Sen började vi gräva och stenigt var det.

Plattor att lägga som stöd under altanen hämtades hos grannen. Lastade på säckakärra drog jag hem dem. Men en liten uppförsbacke blev tuvan som stjälpte lasset. Jag for baklänges och gjorde en volt med ett gummihandtag i handen. Givetvis var det några som fick dagens skratt. Tur i oturen var att hustrun inte hade kameran i handen. Hon hade inte heller kameran när jag lyckades dra ur spik med sådan svung att den nockade mig i pannan.
När kvällen kom var ramen lagd, nu är det bara att skruva dit golvet.

En ny fluga

Hörde talas om att vi fått en ny fluga ha ha ha. En sort som sprutar in sina larver i näsborrarna på en älg. Och även människor kan råka illa ut, men då är det ögonen. Vad ska detta sluta? Räcker det inte med getingar, fästingar och tvestjärtar? När jag säger tvestjärtar syftar jag på de som finns bland posten. Nu ska man vara orolig för flugor också.
Minns när jag råkade ut för en älgfluga för första gången. Det var på mina svärföräldrarnas lantställe för många år sedan. Vi hade varit ute på promenad och kom in i hallen. Där möttes vi av min svärmor och svägerska. Någon upptäcker att jag har en sådan där otäck fluga på mig. Det dröjde inte länge förrän jag fick första smällen bakifrån. Men flugan bara hoppade vidare och så small det på andra sidan också. Till slut fick jag stryk av alla tre, men flugan den var oskadd. Jag hoppades förstås att den skulle flytta över till någon annan, så att jag skulle kunna ge igen för alla hurringar som jag fått. Till sist tog vi kål på den men jag överlevde.
Nästa dag hittade jag en fladdermus i vattentunnan vid husknuten. Jag tyckte synd om den och tog upp den i min hand. Jag tänkte visa hustrun. Men hon tog det långa steget före och försvann in i farstun och låste dörren. Inte förrän jag dyrt och heligt lovat att hänga upp den lilla krabaten i ladugården kom hon utsmygande.

Nästa fynd är mitt.

Jag är road av att läsa tidskriften Det Bästa. Där kan man hitta intressanta artiklar om det mesta och även roliga historier. Det föranleder mig att leta efter loppisar när jag kommer till nya orter. Ofta kan man få Det Bästa för en krona stycket. Idag var jag i Skara och där hittade jag två olika loppisar. Varav den ena visade sig ha tämligen många exemplar av den åtråvärda tidskriften. Jag rensade hyllan. Expediten höjde på ögonbrynen. Det blev en helkasse full, så nu har jag att läsa.

Det är fantastiskt vad mycket det finns på loppisar som kanske aldrig ens är använt. Igår var jag i Gamleby på en loppis och letade tidskrifter. Där hittade jag ett par nya herrskor av finare kvalitet. Kunden bredvid mig kommenterade dem med orden "det där är ett fynd, de kostar över 1 000 kronor i skoaffären". Just den här dagen hade hustrun lyckats låna mitt bankkort och i plånboken fanns bara en hundralapp. Typiskt när man hittar någonting som passar så bra. Istället tipsade en jag arbetskamrat som skulle dit idag. Och han var där, men skorna var försvunna.
På antikrundan kan vi ofta se att någon har fyndat på en loppis och dessa second hand butiker upplever en ny vår. Så jag kutar vidare bland fyndlådorna i hopp om att nästa fynd mitt.

Toffelhjälte

Min sängkompis påstår att jag går i sömnen, men det går jag inte på. Visserligen har jag påbrå både från min far och farfar. Jag har hört berättas om min farfar som gick balansgång på ett balkongräcke. Min far stod och tittade på och vågade inte väcka honom. En annan gång hade farfar varit ute och kupat potatis mitt i natten. Men det ville han inte erkänna. Beviset fanns i sängen i form av jord mellan lakanen.
Min far gick också i sömnen. Han var med i hemvärnet och hade därför ett gevär hemma. Det kunde hända att min mor hörde honom på nätterna när han var uppe och stökade med sitt vapen. Turligt nog var det inte laddat, för då vet man inte vad som kunde ha hänt. En morgon hittade mor honom sittandes på farstubron med bössan i knäet och hemvärnsrocken på sig. Då hade han fått för sig att det var krig.
Min bror tillhör också sömngångarnas skara. En gång gick han in till vår syster och kröp ner jämte henne i sängen. Hon vaknade med ett skrik, så han fick bråttom därifrån. Å andra sidan levde hon själv rövare på nätterna. Högt  och ljudligt skällde hon på sina pojkvänner, både dåvarande och nuvarande.
Själv har jag enligt hustrun klivit ur min säng, tagit på mig mina tofflor och sedan traskat runt sängen. När jag kom till hennes sida tog jag av mig tofflorna, kröp rakt över henne och ner under mitt täcke igen. Som bevis hade hon mina tofflor som stod på golvet nedanför hennes säng. Själv skyller jag på en av katterna, som måste ha lekt med tofflorna.

Alkolås på snusen.

Kom lite sent till jobbet idag. Fick en aning panik när jag inte kom in i nyckelskåpet, som har alkolås. Jag blåste och blåste, men inget hände. Började om igen med att läsa bruksanvisningen ifall det var så att jag missat något i förvirringen. Men det hjälpte inte, försökte blåsa med lite mindre kraft. Resultatet var det samma. Vid det här laget hade jag säkert blåst ut alla gamla spritånger från både jul och påsk. Klockan gick, nu borde någon snart kommit och undrat vem som hade försovit sig. Det har varit problem med skåpet innan, men då fanns det en lapp som talade om det. Jag blåste om och om igen. Allt syre var förbrukat och jag var så yr att jag fick hålla mig i väggen. Jag gav upp i tid innan jag tuppade av. Skulle ringa till jouren och började leta bland lapparna som satt på anslagstavlan. Det vill inte säga få, det var en hel pappersinsamling. Såg som en blind gjorde jag också, skulle vilja göra som han på Anslagstavlan på TV. Bara vifta till med armarna så att det bara blev en lapp kvar. Kanske fanns numret uppskrivet vid telefonen på väggen? Hittade inget där heller, åh vad klockan gick. Och ingen kom till min räddning. Jag hämtade min pärm, men när jag skulle slå upp den, ramlade innehållet ut på golvet. Böjde mig ner och samlade ihop papperen. När jag rätade på mig slog jag huvudet i bordskanten. Men nu hade jag i alla fall hittat telefonnumret. Till sist ringde jag jouren och fick beskedet att jag inte behövde blåsa, det var bara att öppna. Alkolåset var fortfarande trasigt. Vilken start på en måndag.

Trädgårdsmöbel enligt överenskommelse

Efter en patiens som inte ville gå ut, gav jag mig på Stiga Garden igen. Gav honom en slurk bensin i cylindern och hotade med blåslampan. Till min förvåning gav det avsedd effekt och han hostade igång. Gräsmattan blev klippt och det var nära att det blivit klippt för Stiga själv också. Vid justering av förgasaren försökte Stiga back sig ur mitt grepp. Han var bara någon meter från dammkanten när jag lyckades slänga mig över honom och få i växel framåt. Som tack för räddningen körde han rakt över min vänstra fot. Precis som jag inte hade tillräckligt med problem med den innan.
På eftermiddagen tog jag en kik på Blocket och hittade en trädgårdsmöbel av en modell som vi letade efter. En snabbt diskussion med hustrun och vi beslöt oss för att åka och titta. Med släp, spännband och ett glatt humör gav vi oss iväg. Men vi blev besvikna och vände hemåt utan möbel. Rätt som det var såg hustrun en fin trädgårdsmöbel utanför ett hus. Då flög f-n i mig och jag ställde mig på bromsen. Konstaterade att ingen verkade vara hemma. Jag frågade hustrun vilken möbel hon helst ville ha. Hon bara stirrade på mig. Då förklarade jag att jag tänkt lämna pengar och en lapp med ett meddelande. På lappen tänkte jag skriva "hämtat enligt överenskommelse. Pengarna i kuvertet". Hustruns kommando var helt kort "du är inte klok. Kör!"
Hur skulle detta se ut rent juridiskt? Hade det varit en stöld eller ett missförstånd?