Usain Bolt släng dig i väggen.

Dagen har varit händelserik. Höll på att krocka med ett blåljus. När jag kom till Nässjö med postbilen kom en polisbil och blåste om mig. Längre fram körde en bil ut framför mig och körde sakta intill vägkanten. Och jag undrade förstås vad han sysslade med. Sedan körde han plötsligt vidare cirka 50 meter, då han återigen körde intill kanten. Då tröt mitt tålamod, nu skulle jag om. Jag svänger ut i vägen och får genast syn på ett nytt blåljus, som ligger i omkörning utanför mig. Men jag hann avbryta min omkörning så att polisen kunde smita förbi, men det handlade om det berömda hårstrået.
Framåt kvällen bestämde jag mig för en promenad. Åkte en bit med dottern som varit på besök och tänkte sedan gå hem. Naturligtvis hade jag en plastkasse med mig för man vet aldrig vad man hittar på vägen. Givetvis dröjde det inte länge förrän det lyste gult på backen. Sedan var det igång. Jag sökte mig till ett känt ställe och gav mig in i kohagen. Och visst fanns det kantareller. Den som har hittat vill ha mer. Jag gick längre in mot en lada en bit i skogen. Där jag möttes jag av en gäng tjurkalvar. Bättre fly är illa tjura, tänkte jag. Det var minst hundra meter fram till vägen och grinden. Gubben han sprang och svampen fladdrade. Ju fortare jag sprang desto fortare sprang tjurkalvarna. Under tiden jag sprang funderade jag på om jag skulle hinna öppna grinden eller om jag skulle slänga mig under elstängslet. Det blev det senare alternativet. Tur för mig för vi var alla framme samtidigt. Undrar vad tiden blev? Jag tror jag slog Usain Bolt med svamplängder.
Nästan hemma skrämde jag slag på en biodlare. Han låg på knä bakom bilen och skrubbade en bikupa när jag tittade fram och sa hej. Men jösses, han for upp och höll på att svälja snuset i rena förskräckelsen. Efter att ha spottat och fräst några gånger kom han till sans. Det hela blev i alla fall en trevlig pratstund grannar emellan.

Den enögde kaninen.

Har varit borta ett tag av olika orsaker, men nu ska jag försöka skriva några rader varje dag. Jag har läst några intressanta böcker som jag vill nämna. Två böcker av Olle Lönnaeus, "Det som ska sonas" och "Micke Larssons rymliga hjärta". Han skriver mycket bra och är läsvärd.
"Den enögde kaninen" av Christoffer Karlsson är en roman med bra språk och intressant historia, som slutar oförutsägbart.
En annan omtalad bok är "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper. Den var en deprimerande historia, mycket galghumor och spydiga kommentarer. En ung änkling som jagas av kärlekstörstande singelkvinnor är bokens huvudperson. Rekommenderas!
För övrigt har inget mer hänt än att jag har haft semester i tre veckor. En helg i Stockholm tillsammans med goa människor och gott vin, mycket kortspel och glada skratt. På lördagen fick jag ett snabbt dopp i Mälaren.
Igår tog jag och Stiga en sväng, men han var inte på humör och vek ner sig. Fick åka en sväng idag på förmiddagen för lite svetsning, så nu ska allt förhoppningsvis fungera igen.
Återkommer i morgon med färsk rapport.

Den nya lagen och 230 procent.

Man sa på radio att glassen hade höjts med 230 procent sedan 1980-talet. Inte för att jag kommer ihåg vad den kostade då, men visst det tycker jag väl att den är dyr. Idag var jag i Åtvidaberg och på hemvägen blev jag jättesugen på en Magnum Classic, min favorit. Bara chokladen är en upplevelse för sig. Funderade på om jag skulle inhandla en på det vanliga stället eller om jag skulle köpa en redan i Kisa. När jag närmade mig Österbymo så var det som om den lede tog tag i mig. Inte en meter till utan en glass. Jag svängde in till macken och hittade min favorit. När jag skulle betala kostade den 20 kronor. Det var dyrare än där jag brukar köpa. Funderade på varför det inte var samma pris överallt. Snål som jag är grämde jag mig över detta men tog min glass och gick ut. Aldrig mer ska jag köpa glass här, en hel krona extra. Jag slet av papperet och upptäckte att det saknades en bit av chokladen på ena sidan. F-n, det är ju en sekunda-glass. Jag funderade på att gå tillbaka för att byta, men kön kändes för lång. Så jag svalde förtreten. Det kändes som om de som stod vid pumparna tittade på mig. Precis som när man var liten och alla ville slicka på min glass. Skyndade mig till bilen, låste upp och klev in. Tog ett bett på toppen av glassen. Det var underbart. Jag njöt. Samtidigt startade jag bilen. Skulle stänga dörren med samma hand som jag höll min läckerbit. Glassen for i backen. Tittade ner på min Magnum. Den var svårt skadad. Ingen hjälp i världen kunde återställa den i ätbart skick. Jag har sällan känt mig så besviken och ledsen. En riktig katastrof. Runt omkring hörde jag oj och synd.
Då fick jag för mig att de bara väntade som hungriga vargar på att förse sig när jag åkt därifrån. Men det blev inget med det. Fick inte jag skulle heller ingen annan få. Jag körde över glassen med bilen och tittade i backspegeln så att jag träffade rätt. Kände allas blickar i nacken. Då kom jag på vad jag gjort, skräpat ner enligt den nya lagen. Det är ju bara fimpar och tuggummin som inte bötfälls. Men jag hade slängt en glass med stor pinne och allt. F-n det kan ju kosta mig 800 kronor! Jag hukade mig ner, stampade gasen i botten och försvann illa kvickt ifrån trakten.
En tung resa hem till åkeriet. Betalt 20 kronor och bara fått ett enda bett. Stannade på ÖB och tröstade mig med en 5-kronors glass. De höll jag med båda händerna medan jag snabbt mumsade i mig den.

En gnällig spik.

Näh, nu får det vara nog. Nu måste jag ha riktigt kaffe. Det går inte att hålla på med det här blasket som vi har på jobbet. Det smakar inte riktigt som kaffe ska smaka. Tacka vet jag det kaffe som man bryggde förr. Råkade titta i min termos som jag har med mig och det var ingen trevlig syn. Den var svart på insidan. Och det var inte längesedan jag köpte den. Det hjälper inte att den står med vatten och diskmedel i över natten. Men nu tycker jag inte om dagens bryggkaffe heller. Det man gör i en kaffebryggare blir aldrig riktigt varmt. Mitt kaffe ska åka med mig mer än halva dagen innan det dricks. Då är det inte varmt längre framåt eftermiddagen. Perkulator har vi haft och i den blir det gott kaffe. Men det var mycket krångel med perkulatorn, det var nästan alltid något som blev fel. Var det inte knoppen på locket som läckte, så var det kaffet som inte var riktigt kokt. Har förresten en syster som har tre perkulatorer och ingen fungerar som den ska. Nej, jag får nog göra som jag gjorde förr. Men att få tag i en melittatratt blir nog inte lätt. Jag ringde till min dotter för att fråga om hon ägde någon av delarna som jag behövde. Men hon blev alldeles tyst i luren en lång stund. Jag hörde hur hon tänkte "vad menar gubben nu". Sedan säger hon "Vad ska du göra, pappa?". Jag ska koka kaffe som man gjorde förr, förklarade jag. Det har väl alltid varit kaffebryggare säger hon. Jag förklarade för henne att man en gång i tiden kokade vattnet i en kastrull på spisen och sedan hällde det genom ett filter för hand ner i en glaskanna. Hon tror sig eventuellt ha en glaskanna, men de andra grejorna får du nog leta efter på någon loppis, tycker hon.
Ja, se dessa barn, de lever i högteknologins samhälle. När strömmen går blir det ett jäkla liv, då står de där och tittar på sina grejor och vet inte vad de ska göra. När Gudrun och Per gick förbi för några år sedan kokade jag och hustrun vatten på stormköket i elva dagar och bar in för att kunna laga mat och diska. Men det gick bra.
Ju mer maskiner vi får desto mindre tid verkar det ändå bli över till annat. Förr var det ett herrans liv om vem som skulle diska. Nu är det samma liv om vem som ska plocka i eller ur diskmaskinen, eller köra dammsugaren eller plocka upp efter barnen.

Jag kommer ihåg en dag då jag fick en present av min dotter. Det var en krokig spik. Naturligtvis undrade jag vad det betydde. Hon påstod att det var jag. Gapskrattande sa hon att det var en gnällspik.

Penser, Borg och jag.

Har ännu en natt lyssnat på radion, att ledningen för en delstat i USA är oense om en budget som inte går ihop sig. Demokraterna vill höja skatten medan Republikanerna vill sänka den. Det slutade med att de sa upp 22 000 statsanställda som inte fick rum i budgeten. Inte bara grekerna har problem, det tycks även gälla USA. Presidenten läxade upp ledningen och jämförde deras beteende med hans egna döttrars.
Idag höjde riksbanken räntan bara för att vi handlar och skuldsätter oss mer idag än vad vi gjorde för ett par år sedan. De vill hålla nere inflationen. Samma dag intervjuades Anders Borg som säger att han vill få igång ett nytt jobbskatteavdrag. På det viset vill han få fram fler nya jobb och öka konsumtionen. Den tycks vara någon som inte förstår vad den andra håller på med. Som jag ser det kommer många med mig att hålla i plånboken och inte göra några större inköp, vilket leder till färre jobb och en ny lågkonjunktur. Att det ska vara så svårt att fatta detta. Men det kanske har med Börsen att göra, för där vill de ju ha lite svängningar för att tjäna pengar. I min börs svänger det bara när hustrun plockar ur och jag fyller på. En som tjänade stora pengar på börsaffärer för ett tiotal år sedan var Erik Penser. Han kom på att köpa aktier som stod väldigt lågt, som då steg som en raket och då skulle alla andra också dit och köpa samma aktie. När den stod som högst sålde han dyrt och tjänade en rejäl hacka. Sedan gjorde han om bravuren en gång till. Tänk om det hade varit jag!
Sitter just nu och lyssnar på Allsång på Skansen och the Moniker, som har spökat ut sig med ett rött skägg samt någon röd potta på huvudet. Han ser inte klok ut. Näh, nu räcker det för idag, börjar tidigt i morgon, Vi hörs.

ROT-avdrag för flygelbyggnad.

Igår började jag med att hotta upp min bloggsida så att den skulle se lite mer proffsig ut. Så, vad tycks? Nu är det inte jag själv som gör detta, mina kunskaper är inte i den kalibern. De sträcker sig till att skriva och surfa runt på nätet. Det är Snuttalisa som hjälpt och tyckt igen. Tycker gör hon ofta när det gäller mig. Är det inte det ena så är det, det andra, sa snickarn med spiken i fickan när han slog sig på fingret och inte på tummen.
Själv sitter jag i trädgården och håller mig informerad om vad mina grannar gör med sitt bygge. De ska bygga en så att säga pensionärskuvös och det har pågått i några veckor nu. Hustrun var bekymrad redan när de började gräva ner sina plintar. Hon är van vid att se mig när jag bygger. Enligt vårt tycke var det alldeles för långt mellan plintarna i förhållande till det klena virket. Men vi får väl se.
För övrigt har jag gömt mig i snickarboden största delen av dagen. Det blir liksom lugnast så och jag får pula med mitt. Igår tog jag en sväng med Stiga.

Då kom en gammal fågelholk nerdråsandes och höll på att träffa mig i skallen. Det var väl han där uppe som inte tyckte om fastighetsvården på de små livens bostäder. Men han var så gentil att han väntade tills de hade flyttat innan han rev ner den. Jag får väl ansöka om att göra ett ROT-avdrag för renovering av flygelbyggnader. Skall se över mina brädtillgångar. Kan ju vara trevligt med nya inackorderingar nästa år också. Om inte har ju katten kul när han ska försöka ta dem. Det håller nere matkostnaderna när de föredrar uteserveringen. Där bjuds grodlår, fågel, orm och råtta. En av kattorna stökade runt i grönskslandet härom dagen, skulle väl fixa sallad som tilltugg.

Petersvik utanför Sundsvall

Petersvik är ett område strax utanför Sundsvall med ett 10-tal välbevarade sommarvillor från sekelskiftet 1900. Det är ett stycke orört sekelskifte med prunkande parker och trädgårdar och hus med välbevarade detaljer vad gäller måleri, dörrar, fönster, snickerier med mera.
Ett helt område med välbevarade sekelskifteshus av betydande kulturhistoriska värden planeras nu att ersättas av en containerhamn. 
https://www.facebook.com/#!/pages/R%C3%A4dda-Petersvik-undan-rivning/181679211887148?sk=wall Det här är inte första gången sådant här händer att kommersiella intressen går före kulturella. Jag för min del har vissa platser som jag uppskattar och jag älskar gamla hus, som är byggda med kärlek. Under mina resor med postbilen letar jag ofta efter hus som har det lilla extra. En stad som jag varmt rekommenderar och som är rädd om sina hus är Hjo.

Sådana här hus finns oftast i de gamla delarna av städerna eller i utkanterna. För det mesta är de smyckade med snickarglädje, Löwenskiöldsinspirerade. Jag har sett många hus på många platser, men ett som sticker ut mer än de flesta är ett hus som ligger i Sya i Östergötland. Bilder finns någonstans i mitt digra bildarkiv. Lovar att återkomma med dessa.
Givetvis finns det anledning att rädda gammal bebyggelse som har denna speciella charm. Låt oss stödja räddningen av husen i Petersvik.

Fängelsebyxor på Eric Saade.

Nu är det sommar och benen vill komma ut och lufta sig. Jag fick ett par kortbyxor på jobbet. På vårt jobb får vi ha det till skillnad från Materialmännen. Men å andra sidan sett ser vi ut därefter också. Jag tog på mig dessa och konstaterade att jag såg inte klok ut. Byxorna var sydda för en med stor rumpa och välmusklade ben. Som tyvärr inte jag är utrustad med. Jag liknar mest en välgödd stare, smala ben och kalaskula.
Just nu pågår ett norskt underhållningsprogram på TV, liknar Allsång på Skansen. Fantastiskt roligt att se och höra Herman Hermits igen. Men värre är det att se Eric Saade iklädd fängelsebyxor. Kan inte förstå mig på detta mode. Får krupp när jag ser det. Gällivarehäng med halva byhålan synlig och flaggan på halv stång. Minns en gång då jag kom till Ulricehamn med postbilen. En av tjejerna på bryggan, som arbetade med paketutkörning vänder rumpan åt mig och visade hela byhålan när hon böjde sig ner. Jag till och med såg att hon hade stringtrosa. Jag fick gå in i skuffen och hålla mig i spännremmarna för att inte gå i taket. Jag trodde inte mina ögon. Dålig representant för posten, tycker jag.
Om ni undrar varför jag kallar det för fängelsebyxor så har jag hört att det bara finns one size på fängelserna och det verkar vara så utanför murarna också. Har sett vissa grabbar som går så bredbent för att hålla upp byxorna så att det ser ut som om de har gjort på sig.
Jag hörde på radion härom natten att de kollar hur den svenske mannen klär sig. Då gnälldes det om shorts inte var okey för några år sedan. Nu är de godkända, men däremot inte byxor som slutar nedanför knäet. Det senare hade jag tänkt att göra av mina postenbyxor för det tycker jag ser bättre ut än shorts, åtminstone på mig. Och klart bättre än fängelsebyxor.
http://blogg.loopia.se/2011/06/15/ar-din-blogg-vard-en-ipod/

Vem har en kaka över?

Jag känner att jag måste säga nåt. Några av Snuttalisas vänner har saknat mig. Sena kvällar, mycket festligheter och jobb har satt käppar i hjulet. Åskar har hållit igång också. Vad mer kan jag skylla på?
Annars är jag på  mitt vanliga aggressiva humör i trafiken. Där finns så mycket som är i vägen. Turistsniglarna lägger vägen under sig, blinkar åt höger och svänger sedan vänster. De är inte kloka. Undrar om körkortet följer med husvagnen som extra tillbehör.
Igår blev jag fångad på bild av lagen. Kameran satt gömd i en stolpe. Själv satt jag i helt andra tankar när blixten slog till. Sånt straffar sig genast. Jag läxade upp mig själv med väl valda ordalag och det var den dagsförtjänsten. Nu blir det inga sötebrödsdagar och jag får dra ner på bakverken. Kanske kan jag börja baka själv. Men då får jag väl hustrun på mig. Kakbidrag sökes!

Rut går i tjänst

Trots värme och mycket jobb är jag här igen.
Dagens första uppgift var att testa Rutan. Hon får hålla sig utomhus tills hon har bevisat vad hon går för. Jag kopplar in henne med en provisorisk vattenslang och ström från snickarboden. Avloppet ordnade jag i en 25-liters plastdunk. Första omgången diskade inte Rutan sig ren, så jag gick in efter diskmedel. Tog flaskan som stod på diskbänken och slog i lite i Rutan. Ja, lite beror väl på vem som bedömer, men för mig var det verkligen lite. Förstod att något blivit fel när det började fara omkring såpbubblor i hela trädgården. Jag fick gå i lära om hur en diskmaskin fungerar. Det tog några körningar innan Rut slutade blåsa bubblor. Grannen undrade säkert vad det var som kom flygande i luften.

Efter en stund var Rutan klar och det var dags för nästa omgång. Tänkte testa med filtret från köksfläkten. Fixade hon det får hon godkänt. Så här skulle jag kunna diska jämt. Det är behagligt att sitta och gunga i vinden medan Rutan gör jobbet. Härliga tider, strålande tider.
Nästa projekt var en sten, som sticker upp lite och som jag alltid kör på med gräsklipparen. Efter middagen kände jag på stenen med spett och stor påk. Den var inte att leka med. Men skam den som ger sig. På den igen så att svetten lackade. Flugorna anföll irriterat och jag fick några tjuvnyp av en blinning. Jag backade intill bilen och fäste en lina, vips var stenen uppe. Vilket hål det blev! Stenen fick stå kvar, fast på höjden. Det är vad Snuttalisa kallar för installation. Hon kom som ett skott och la sin näsa i, nu skulle det planteras blommor. Aldrig får man som man vill, bara slit och släp.

 

Jag satte på mig hörlurarna och skruvade på radion. Men en bestämd min visade jag att Snutten hade något viktigt på gång. Och så lommade jag iväg mot snickarboden innan hon hann lägga ut texten om nya projekt.

Jordgubbar till salu

Årets första svenska jordgubbar har slunkit ner med grädde och råsocker. Jag fick syn på dem i centrala Skara. Först åkte jag och tankande sedan återvände jag på bakgatorna. Det var inte helt lätt, för många var enkelriktade. Första gatan jag svängde in på var redan upptagen av en buss. Andra försöket gick bra. Lastbilen upptog hela sex parkeringar på tvären. Vad gör man inte för lite jordgubbar. Sedan attackerade jag jordgubbsförsäljerskan bakifrån. Jag försäkrade mig om att de var svenska och bärgade hem en liter.
Rasten räckte också till en visit på Coop. Jag besökte deras trädgårdsavdelning för att se om jag kunde hitta några egna jordgubbsplantor. Dessa var dessvärre slut. Fick för mig att jag sett en utgång via byggmarknaden. En genväg som passade avståndet till lastbilen. Jag gick rakt in i en dörr som inte gjorde som jag tänkt mig. Tog ett par steg bakåt i tron att min karisma inte var tillräckligt stark. Och tog ny sats. Men resultatet förblev det samma. Provade med att hoppa och vifta med armarna. Ett äldre par gick förbi och kastade oroliga blickar åt mitt håll. Tanken slog mig att det var något som inte stämde. Kan den här porten kanske vara lunchstängd. Jag tittade mig omkring och fann en telefon. En skylt förklarade att luren skulle lyftas om man önskade hjälp. Vips så var personalen där och jag blev utsläppt. Kan detta vara Bert Karlssons idé att behålla kunderna i Skara?

Dunka, dunka!

Dunka, dunka dunka, vilken hjärtklappning jag hade. Hela jag hoppade i sängen. Det måste vara en nära döden upplevelse. Jag tog mig för bröstkorgen och inväntade krisläge. Skulle jag väcka Snuttalisa? Men jag sansade mig och kände efter. Dunkandet var koncentrerat till huvudet och trumhinnorna verkade vibrera. Inte var det hon som snarkade heller. Ljudet verkade mer som om det kom utifrån. Jag klev ur sängen och kikade ut genom fönstren. Men det var mörkt överallt. Dunkandet fortsatte. Det lät nästan som någon sorts musik. Då slog det mig, det var ungdomar som hade fest i en stuga uppe i backen. Förgrymmad kröp jag ner under täcket och undrade om jag skulle bli tvungen att lyssna till eländet hela natten. Klockan var två och mitt favoritprogram börjar inte förrän tre.

Rut flyttar in.

Nu har jag blivit med två fruar. Snuttelisa har hämtat hem en Rut. En underbar svägerska har lånat ut en av sina Rutor, som har fått en provanställning hos oss. Än så länge håller hon sig i skuffen på bilen och tjurar. Vi måste bygga om lite för att hon ska trivas. Undrar om det duger med en FM Mattsson? Tänkte inhandla en i morgon. Eftersom Rut är tablettmissbrukare har hustrun fyllt på förrådet med ljusblå dito i cellofan. Hoppas att Rut gillar den sorten. Skam vore annars.
Min sängkompis på nattradion förtäljde att Malta och Filipinerna har en lagändring att vänta. Skiljsmässa ska numera bli tillåtet i dessa länder, men först måste man leva separerad i fyra år. Omgifte är inte tillåtet. Det är annat än hos oss där vi byter partner i samma takt som vi byter skjorta. Nu byter inte jag skjorta så ofta. Den nuvarande har jag haft i 35 år och kalsongerna vänder jag på var fjortonde dag.
På tal om kalsonger hörde jag talas om ett utedass, som var sexkantigt och höll på att ramla omkull. Som tur var stod dörren på vi gavel likt en stötta. Ägaren ville riva, men det tyckte inte länsstyrelsen. De bidrog glatt med 127.000 kronor till renovering av holken. Otroligt vad det finns gott om pengar. Detta dyrbara dass finns att beskåda i Lundby i Västerviks kommun om det skulle tränga på.

Rut, var är du?

Lite tekniskt strul med webbläsaren har gjort att jag inte riktigt hållt schemat.
Nattradion är som vanligt intressant. I Rödeby hade de förra året en älgkalv, som vägrade lämna samhället och blev mer och mer tam. En djurfarm förbarmade sig över den och han fick namnet Fabbe. Men med tiden upptäcktes det att han inte var en Fabbe utan istället en Fabiola. I år hade Fabiola tydligen roat sig med ett one night stand och resultatet lät inte inte vänta på. En älgbambino såg dagens ljus. Fadern rapporteras vara okänd.
En annan sak som stört mina funderingar är att disken har blivit en amöba, den förökar sig genom delning. Diskuterade med hustrun, som hade sina egna tankar om fenomenet. Hon trodde snarare att vi hade några inneboende, som åt hos oss utan att diska efter sig. Hur är det möjligt att två personer under loppet av ett dygn kan smutsa ner i stort sett allt porslin som finns i skåpen. Jag skulle vilja beskylla Lauritzson och Skipper för att deras tillredning av maten kräver många byttor. Och för övrigt så tycks både Benson och Mrs Hall ha övergivit oss för länge sedan. Jag tycker att det har blivit jobbigt att både diska och bädda min säng. Och ibland får jag gå en sväng med snabeldraken. Var är alla Rutorna någonstans?

Långa tupplurar

Nu är jag här igen. Av olika anledningar var helgen hård och krävande påhejad av Åskar.
Råkade vara vaken en stund i natt och lyssnade på nattradion. Där pratade de om glömska. Frågan om vad det värsta var som någon hade glömt, ställdes till lyssnarna. Det mest vanliga var att man glömde hämta barnen på dagis. Någon hade också glömt frugan i affären. Mannen hade åkte två mil hem och börjat plocka in varorna i kylskåpet, då hans äkta hälft ringde och frågade var han var. Damen var kvar på stormarknaden.
Då kom jag att tänka på den gången jag glömde hämta hustrun som vi avtalat. Snuttalisa hade varit hos en kollega på eftermiddagen och jag hade lovat att hämta henne. Kollegan bodde i stan och vi ute på landet. Min vana trogen passade jag på att ta en tupplur, som blev många tupplurar på raken. Framåt kvällningen tittade dottern in och frågade efter sin mor. Jag vaknade till och svarade förvirrat att hon var någonstans och gjorde nåt som hade med böcker att göra. Dottern undrade om hon var på bokmässan. Det lät bra så jag svarade ja. Med det beskedet var hon ur vägen. Kanske kunde jag få en blund till. Men min hjärna började aktiveras. Var hustrun verkligen på Bokmässan? Det här stämde ju inte riktigt. Plötsligt minns jag. Hustrun skulle hämtats för flera timmar sedan i stan. Jag for upp som den bäste brandsoldat och satt bakom ratten inom två minuter. Förstrött undrade jag varför hon inte hade ringt. Färden gick mot stan. Argumenten för att försvara min sena ankomst slipades. Jag körde hem till hustruns kollega, som tittade förvånat på mig. Här hade jag inget att hämta. Hon hade gått för flera timmar sedan. Skamsen körde jag hemåt på de småvägar hon borde valt för en lång promenad. Och mycket riktigt nästa hemma haltar hon fram på vägkanten. Hon var inte lätt att tas med. Det var inte ens idé att ge luft åt mina argument.

Jätteknölkalla.

Hörde talas om en växt som har en doft som är en odör. Jätteknölkalla heter den visst. Den tycks finnas på mitt jobb också. Den har säkert varit på besök på vår toalett. Andnöd inträder så fort man har öppnat dörren. Samma knöl tycks dyka upp när jag och sonen jobbar med renoveringar längst in i en garderob. Vilket gör att jag har bråttom ut i friska luften. Men knölen ligger kvar i garderoben och skrattar. Läs gärna mer om detta unikum här http://www.su.se/medarbetare/
Ytterligare ett otyg har återuppstått, oxstyng. Bara namnet är skrämmande nog. Kräket lägger sina larver i bölder på nötkreatur och lever sedan där som parasiter. Visserligen beskylls jag för att vara ett nöt ibland men inget kreatur så den här gången går jag nog fri.
Hustrun hade mycket göra med förberedelser för helgen och tänkte tysta mig med en pizza (hoppas att inte Ola Lauritzson läser detta). Satte mig som barnvakt hos ett barnbarn och så for hon iväg till pizzerian. Hon beställde en pizza med köttfärs och en massa gott på. Medan hon trodde att den bakades ordnade hon med ett annat ärende. När hon kom för att hämta sin beställning var den inte påbörjad. Då bad hon att få avbeställa, men ägaren blev så förtvivlad över att han inte hunnit så han gav henne en kebabtallrik som var klar. Och hon behövde inte betala ett endaste öre. Säkert en gest som Ola hade uppskattat.

Vid kaj i Gamleby

Rast i Gamleby hamn. Satt vid skonaren Linnea, som är byggd 1919. En frisk bris låg på utåt havs. Svalorna seglade förbi så nära att jag fick hålla i kepsen. De är var blåsvarta på ryggen och såg ut som om de hade frack på magen. En liten gråsparv kom och hälsade på. Den ville säkert ha några smulor. Men där var den sent ute för jag hade redan själv satt i mig sista biten av mackan.
Jag satt där och njöt när Linneas ägare kom cyklandes. Började diskutera turer och priser med den kvinnliga skepparen. Hon berättade att de har en båt till, en tremastare vid namn Vega. Den är lite större och ligger vid kaj i Stockholm intill Vasamuseet.

Två änder kom på en inspektionsrunda, verkade som om de också gärna ville haft lite bröd. De har säkert blivit matade här förr. Lite längre bort såg jag en fiskare på kajen. Han kastade och vevade in gång på gång, men fick tydligen inget napp. En kanot gled sakta över viken. Vid paddlarna satt två vuxna och mellan dem ett barn. Det väckte minnen till liv. En lång historia som jag tar en annan dag.

Ängabollar och liljekonvaljer.

Trots den fina dagen var jag inte på humör och det upptäckte hustrun så fort vi träffades på kvällen. Jag försökte påskina att en förkylning var på gång, men hon envisades med att hon hade suttit i bilen hela dagen och var tvungen att ta en promenad. Naturligtvis tyckte hon att jag också skulle röra på mig. Först tog jag till en hostattack och därefter testade jag min häl. Men den ställde förstås inte upp. Så det var bara att bita i det sura äpplet och följa med. Efter ett hundratal meter tyckte jag att det blåste kallt och förslog en kortare runda. Hustrun vägrade fälla ut vänster blinkers och fortsatte rakt fram. Så jag fick snällt hänga på. I tankarna tröstade jag mig med planen att få kurera mig med en Grants.
Vi konstaterade att försommaren har kommit tidigt i år. Både ängabollar och liljekonvaljer blommar för fullt. Och när vi kom hem hade dammen bakom vårt hus invanderats. Där simmade en andmamma med massor av ungar. Jag försökte räkna, men det var nästan stört omöjligt. De simmade om varandra och fram och tillbaka. Uppskattningsvis var de så många som femton. Alla skulle upp på den lilla grästuvan som är mitt i dammen. Mamma and bredde ut sina vingar över ungarna. Kanske förberedde dom sig för natten.
Hustrun hade rätt igen. Promenaden gjorde susen.

Välhängt i garderoben.

Idag har jag förlängt livet på hustrun, åtminstone om man ska tro på dem som säger att skrattar man mycket så lever man längre. Hon skrattade så att linserna höll på att trilla ut. Jag har inventerat min garderob. Det första jag provade var en kavaj från troligt 1990-tal. Den var stor redan när den inhandlades, vet egentligen inte varför. Håller jag händerna på ryggen sitter den riktigt bra, men så kan jag ju inte gå omkring. Hustrun upptäcker något på ena ärmen. Det visar sig vara ett litet hål  och inte bara ett. Genast talar hon om för mig att jag har mal i garderoben. Men det nekar jag till, tror mer på fukt. Kavajen gick till sällare jaktmarker. Därefter provade jag en skjorta som skiftade färg, det var en färg på ena hållet och en annan från andra hållet. Naturligtvis undrade hustrun var jag hade köpt den och när. Det var väl Dressmans extraerbjudande, ta sju och betala för en. Och den här skjortan var den sjunde. Har nog aldrig använt den. Men den passade fint i färg till hustruns bil, som är modell ä. Sedan dök det upp ett par byxor, de var trånga i midjan men vida i benen. säkert inte använda sedan dotter föddes (1977). De var välhängda och svåra att veckla ut. Nästa par satt riktigt bra tyckte jag, både i midjan och längden. Kanske kommer de i slag med tiden.
För några veckor sedan var jag i en sportaffär som bytte in gamla löpardojor. Man fick 200 kronor för sina gamla om man köpte nya. Man kanske skulle föreslå Dressman att byta in gamla skjortor för en tjuga stycket. Så jag sparar på mina för säkerhets skull. Slipsar har jag också gott om. Måhända skulle leksaksaffären ta hand om dem och göra ny klänningar till Barbie.

Lucka i lagen.

Hörde idag på nyheterna att vissa tjänster på mobiltelefonerna var belagda med avgifter trots att det inte är tillåtet. De hade tydligen hittat en lucka i lagen igen. Förra veckan var det någon som hittade en annan lucka. Och förde ut 23 miljoner till ett annat land för att få lägre skatt. Min tanke var då att det verkar som om den svenska lagen är lik en adventskalender med massor av luckor. Jag med min dåliga syn har alltid svårt att hitta rätt lucka. Hustrun har alltid en jätteliten adventskalender med minimala luckor som hon sitter och letar efter. Hon måste ha blivit expert på att hitta omöjliga luckor. Vi skulle väl alla någon gång behöva en lucka att försvinna bakom.
I en av kvällstidningarna står det idag att det finns misstanke om att mobiltelefonerna kan störa våra bin, så att de frångår sitt vanliga beteende http://www.prisjakt.nu/pryl/tele/713_mobiler_kan_ligga_bakom_massdoed_pa_bin. Undrar vad bina har hittat för luckan som de försvinner igenom. Det tvistar visst de lärde om också, men säkert är att bina blir allt färre. Trist för mig som älskar honung.
Jag tror att jag delar ut dagens lucka till IMF-cheften Strauss-Kahn. Och hoppas att den går i baklås så att han inte kan titta ut igen.

Hacke på spettshumör.

Det var dags att ta ut Stiga på en åktur. Idag var han på humör och startade på tredje försöket. Vi surrade runt i trädgården och störde grannarna efter bästa förmåga så här på söndagsförmiddagen. Ja, jag vet att tidpunkten var illa vald mitt i bästa gudstjänsttid. Men enstaka hotade med att göra mig sällskap så det gällde att skynda på. Vi hann nästan färdigt innan hon vann kampen för en stund. Jag gav inte upp, så fort enstaka slutade med sitt skvättande var jag på banan igen. Hustrun stack ut näsan och vädrade och tyckte att det nyklippta gräset luktade gott.
Råkade titta förbi myrstacken och såg att myrorna hade fått en ny fiende. Vad den här filuren gör där vet jag inte, men jag misstänker att han äter myrägg. Efter en stund fick Hackspetten konkurrens av en Gröngöling. Den var betydlig mer aggressiv, men skygg. Jag lyckade inte med att få den på bild.

Ett rejält hål i stacken. Undrar om myräggen är extra kryddade av mina groggar. Kanske är det därför spettarna slåss om dom.

Timber!

Morgonnyheterna började med att berätta om ett knivmord, vilket omedelbart följdes av ett meddelande att var fjärde gris omkommer i späd ålder. Detta var väl ändå snudd på nyhetstorka. I morgon kanske vi får veta hur många grävlingar som har dött i trafiken. Själv har jag under de senaste dagarna räknat till tio.
Efter en god frukost tog jag tag i dagens åtaganden. Först på programmet stod byte av några brädor i fasaden. Vilket innebar även målning. Detta var redan från början klabbigt. Mot slutade hade jag till och med klabbat ner hustrun. Albin kom också för att underhålla sin morfar. Han medförde fotboll, cykel och ett antal grävmaskiner. Förstås ville han att morfar skulle vara med och leka. Efter lite fotbollsspel kunde det bli fikadags med kaffe och glass.
Takstolar skulle förlängas och nya brädor hämtas. Jag kliver upp på en bock för nå de aktuella brädorna. Naturligtvis kliver jag fel, ramlar i backen och får bräderna över mig. Tur att det var bakom boden så att ingen såg mig, för det tog en stund att kravla mig upp. Funderade på att ta en paus när jag ändå låg ner. Efter några felsågningar och böjda spikar var arbetet till sist klart och hustrun imponerad.

Fredagen den 13:e

Fredagen den 13:e är en dag som alla är lite reserverade inför. Även jag. Började morgonen med att sätta ner en fot i golvet och kollade om den stod kvar. Kollade sedan på hustrun om hon såg normal ut. Hon såg ut till att sova väldigt gott. Allt tycktes vara okej. Men när jag tänker efter har jag nog inte haft någon vidare otur på just fredagen den 13:e. Jag har till och med fått ett underbart barnbarn på en fredag den 13:e för ungefär 8 år sedan. Så jag kan inte klaga. Istället sprider jag mina otursdagar jämt över hela året. De kan bli rätt så många ibland. Känns som om det liknar England, 300 regndagar om året.
Min svägerskas dotter Q utbildar sig till PT (personlig tränare). Hustrun har pratat med henne idag om mig. Nu får jag det hett om öronen och kalla fötter och mindre socker i kaffet.

Öl eller tårta.

Min fru påstår att jag har en massa egenheter. Såsom att jag inte tycker om tårta, speciellt inte prinsesstårta. När det vankas kalas är jag den förste att tala om att jag egentligen inte tycker om tårta. Men när jag sedan känner kaffedoften och ser tårtan blir jag sugen. Hustrun säger att jag alltid tar en stor bit. Det erkänner aldrig jag för jag tittar bara med ett öga och ser alltså 50% tårta.
Samma sak gäller öl. Jag tycker egentligen inte om öl, men i vissa sammanhang passar det väldigt bra. Som till exempel i kväll. Dagen har varit varm, jag hade druckit vatten hela dagen, så till kvällsmaten ville jag ha något annat än vatten. Valet stod mellan öl och mjölk. Jag valde öl, för den var kall och god. När jag varit hos sonen och jobbat har jag oftast med mig en öl eller två hem.
Diskussionerna om tårta och öl har pågått i många år och hustrun förstår inte mitt resonemang. Jag brukar försvara tårtätandet med att när jag var liten så bråkade alltid jag och en av mina systrar om sista tårtbiten. Min svåger tröttnade på detta och gav oss var sin tårta. Vi blev beordrade att äta upp. Följden blev att jag inte åt tårta på flera år. Och jag tror fortfarande att jag inte tycker om tårta. Fast det är bara som jag säger.
Jag tycker att öl smakar beskt precis som kaffe utan socker. Men ibland så är det värmen och ibland så är det maten som gör att jag dricker öl.
De lärde tvistar fortfarande om hur det egentligen är med mig. Och det lär de få fortsätta att göra.

Kortslutning i hjärnkontoret.

Återigen en fin morgon. Det är väl inte sommaren som passerar, man kan ju aldrig veta. Färden gick mot Kisa och Åtvidaberg. Vidunderlig utsikt över spegelblanka sjöar. Jag stannade vi en av dem och intog en kopp kaffe och mina mackor. Så här skulle det vara jämt och jag har fortfarande socker i kaffet. Funderade över var jag skulle kunna hålla mig undan idag för att kunna njuta av det fina vädret. Får väl ta och titta in på Materialmännen när jag ändå kör förbi. Där kan lösningen till ett av mina dåliga samveten finnas. Och det gjorde det oturligt nog. Men som tur är har jag inget takräcke på bilen och ingen släpkärra tillgänglig. Trodde att jag skulle klara mig den här gången också.
Tillbaka på åkeriet fick jag syn på sonens bil med släpkärra. Kanske skulle jag trots allt utnyttja situationen. Om jag köper materialet och lägger det på en av åkeriets bilar som kör förbi Materialmännen under eftermiddagen och sedan placerar mina grejor på sonens släpkärra. Då måste han alltså köra hem hela härligheten till mig. Jag kom lindrigt undan samt fick pluspoäng hos hustrun. Dessa planer har pågått i tre år, så hon var verkligen förvånad.
Jag hade mycket i huvudet när jag var på väg hem. Ringde min äkta hälft när jag stannade för rött vid stoppljusen. Samtidigt som jag säger till henne att jag är på väg hem får jag kortslutning i hjärnkontoret. Jag lägger i ettan och kör iväg mot rött. Gissa om jag skämdes som en hund, alla tittade. Gasen i botten och fort därifrån.

Inte sista ordet.

En underbar morgon. Solen var på väg upp, humöret var på topp och klockan var bara halv fyra. Men kroppen kändes allt annat än toppen. Att komma in i lastbilen var en sak, men att komma ur var en helt annan sak. Efter några mil så låste sig kroppen i sittande ställning. Bästa sättet att räta på den är att hålla kvar i ratten med ena handen och ta tag i instigningshandtaget med en andra. Sedan är det bara att låta det skröpliga ramla ur hytten. Förhoppningsvis blir man stående på fötterna. Efter en tre, fyra gånger går det riktigt bra. Avlastningen går bättre för då kan jag använda "pensionärsliften".
På ett av kontoren träffade en yngre dam och nyfiken som jag är frågade jag efter hennes ålder. Ja, jag vet det olämpliga i detta. Hon svarade snällt att hon var 21 år gammal. Då gjorde jag mig lustig med kommentaren "det är ju ett kortspel". Hon kontrade blixtsnabbt med "att det är skitgubbe också".
Hemma hade jag några små jobb som skulle göras. Bland annat skulle taket ovanför ytterdörren bort och en bänk skulle skruvas ihop. Till detta behövde jag ett antal verktyg. Än hur många gånger jag än gick till snickarboden fick jag inte med mig de verktyg som erfordrades. Då satte jag mig istället ner med en kopp kaffe och en macka. Dagen fick tas som den kom.

Den avslutades med en fin fångst i parasollet.

Slit och släp

Tidigt i säng lördag kväll, vaknade alltså tidigt söndag morgon. Funderade på om jag kunde ställa mig upp eller om jag skulle behöva krypa ut i köket. Efter vissa gympaövningar i sängen kravlade jag mig ur bingen. Och jag kunde gå på mina ben. Jag hotade min kropp med att den idag skulle få en ny omgång. Efter en stärkande frukost var jag på gång.
Solen sken och svetten lackade redan före elvakaffet. Planen var att det skulle bli fika på altanen. Nu blev det inte riktigt så, men jag drack mitt kaffe sittandes på altangolvet med fötterna på marken. Skruvdragaren var tröttare än vad jag var och en ny ringdes in. Leveransen kom och arbetet återupptogs. Någon gång på eftermiddagen drog jag åt den sista skruven. Genast var hustrun på gång. Nu skulle altanen möbleras. Förslagen bara haglade över mig. Jag värjde mig genom att draga mig tillbaka krypandes och jämrandes mot sovrummet. Gud nåde SMHI om inte sommaren blir vacker.

Kullerbytta i trädgården

Jag är helt slut, sitter med en Grants i soffan och funderar över dagens arbete. Vilket var värst, att hämta virket eller att spika ihop det. Dagen började med en sväng till tippen med sonen. Där kutade vi runt till varenda behållare för att få allt avfall rätt sorterat. Bland annat medförde vi två tvättmaskiner.
Sedan åkte vi in till stan för att hämta virke till vår nya altan. Och det var inte lätt, att bara komma intill var en historia för sig. Alla skulle tydligen spika någonting idag. Det mättes, funderades, bars och kånkades. Den första byggmarknaden kom vi inte ens in på så vi fortsatte till nästa. Där fanns inte de längderna som jag hade tänkt mig. Tillbaka till den första och intog kövila. I väntan strök det med både dricka och glass.
Efter väl förrättat ärende vände vi hemåt. Nu var vi verkligen på hugget. Men genast saknade vi slagborrmaskinen. Var hade vi använt den senast? Vi skyllde på allt och alla. Någon måste ju ha lånat den. Efter många vändor i bodar och på vindar låg den mitt framför fötterna på oss. Men jag är ju känd för att se dåligt, ser sällan mindre än en spårvagn. Sen började vi gräva och stenigt var det.

Plattor att lägga som stöd under altanen hämtades hos grannen. Lastade på säckakärra drog jag hem dem. Men en liten uppförsbacke blev tuvan som stjälpte lasset. Jag for baklänges och gjorde en volt med ett gummihandtag i handen. Givetvis var det några som fick dagens skratt. Tur i oturen var att hustrun inte hade kameran i handen. Hon hade inte heller kameran när jag lyckades dra ur spik med sådan svung att den nockade mig i pannan.
När kvällen kom var ramen lagd, nu är det bara att skruva dit golvet.

En ny fluga

Hörde talas om att vi fått en ny fluga ha ha ha. En sort som sprutar in sina larver i näsborrarna på en älg. Och även människor kan råka illa ut, men då är det ögonen. Vad ska detta sluta? Räcker det inte med getingar, fästingar och tvestjärtar? När jag säger tvestjärtar syftar jag på de som finns bland posten. Nu ska man vara orolig för flugor också.
Minns när jag råkade ut för en älgfluga för första gången. Det var på mina svärföräldrarnas lantställe för många år sedan. Vi hade varit ute på promenad och kom in i hallen. Där möttes vi av min svärmor och svägerska. Någon upptäcker att jag har en sådan där otäck fluga på mig. Det dröjde inte länge förrän jag fick första smällen bakifrån. Men flugan bara hoppade vidare och så small det på andra sidan också. Till slut fick jag stryk av alla tre, men flugan den var oskadd. Jag hoppades förstås att den skulle flytta över till någon annan, så att jag skulle kunna ge igen för alla hurringar som jag fått. Till sist tog vi kål på den men jag överlevde.
Nästa dag hittade jag en fladdermus i vattentunnan vid husknuten. Jag tyckte synd om den och tog upp den i min hand. Jag tänkte visa hustrun. Men hon tog det långa steget före och försvann in i farstun och låste dörren. Inte förrän jag dyrt och heligt lovat att hänga upp den lilla krabaten i ladugården kom hon utsmygande.

Nästa fynd är mitt.

Jag är road av att läsa tidskriften Det Bästa. Där kan man hitta intressanta artiklar om det mesta och även roliga historier. Det föranleder mig att leta efter loppisar när jag kommer till nya orter. Ofta kan man få Det Bästa för en krona stycket. Idag var jag i Skara och där hittade jag två olika loppisar. Varav den ena visade sig ha tämligen många exemplar av den åtråvärda tidskriften. Jag rensade hyllan. Expediten höjde på ögonbrynen. Det blev en helkasse full, så nu har jag att läsa.

Det är fantastiskt vad mycket det finns på loppisar som kanske aldrig ens är använt. Igår var jag i Gamleby på en loppis och letade tidskrifter. Där hittade jag ett par nya herrskor av finare kvalitet. Kunden bredvid mig kommenterade dem med orden "det där är ett fynd, de kostar över 1 000 kronor i skoaffären". Just den här dagen hade hustrun lyckats låna mitt bankkort och i plånboken fanns bara en hundralapp. Typiskt när man hittar någonting som passar så bra. Istället tipsade en jag arbetskamrat som skulle dit idag. Och han var där, men skorna var försvunna.
På antikrundan kan vi ofta se att någon har fyndat på en loppis och dessa second hand butiker upplever en ny vår. Så jag kutar vidare bland fyndlådorna i hopp om att nästa fynd mitt.

Toffelhjälte

Min sängkompis påstår att jag går i sömnen, men det går jag inte på. Visserligen har jag påbrå både från min far och farfar. Jag har hört berättas om min farfar som gick balansgång på ett balkongräcke. Min far stod och tittade på och vågade inte väcka honom. En annan gång hade farfar varit ute och kupat potatis mitt i natten. Men det ville han inte erkänna. Beviset fanns i sängen i form av jord mellan lakanen.
Min far gick också i sömnen. Han var med i hemvärnet och hade därför ett gevär hemma. Det kunde hända att min mor hörde honom på nätterna när han var uppe och stökade med sitt vapen. Turligt nog var det inte laddat, för då vet man inte vad som kunde ha hänt. En morgon hittade mor honom sittandes på farstubron med bössan i knäet och hemvärnsrocken på sig. Då hade han fått för sig att det var krig.
Min bror tillhör också sömngångarnas skara. En gång gick han in till vår syster och kröp ner jämte henne i sängen. Hon vaknade med ett skrik, så han fick bråttom därifrån. Å andra sidan levde hon själv rövare på nätterna. Högt  och ljudligt skällde hon på sina pojkvänner, både dåvarande och nuvarande.
Själv har jag enligt hustrun klivit ur min säng, tagit på mig mina tofflor och sedan traskat runt sängen. När jag kom till hennes sida tog jag av mig tofflorna, kröp rakt över henne och ner under mitt täcke igen. Som bevis hade hon mina tofflor som stod på golvet nedanför hennes säng. Själv skyller jag på en av katterna, som måste ha lekt med tofflorna.

Alkolås på snusen.

Kom lite sent till jobbet idag. Fick en aning panik när jag inte kom in i nyckelskåpet, som har alkolås. Jag blåste och blåste, men inget hände. Började om igen med att läsa bruksanvisningen ifall det var så att jag missat något i förvirringen. Men det hjälpte inte, försökte blåsa med lite mindre kraft. Resultatet var det samma. Vid det här laget hade jag säkert blåst ut alla gamla spritånger från både jul och påsk. Klockan gick, nu borde någon snart kommit och undrat vem som hade försovit sig. Det har varit problem med skåpet innan, men då fanns det en lapp som talade om det. Jag blåste om och om igen. Allt syre var förbrukat och jag var så yr att jag fick hålla mig i väggen. Jag gav upp i tid innan jag tuppade av. Skulle ringa till jouren och började leta bland lapparna som satt på anslagstavlan. Det vill inte säga få, det var en hel pappersinsamling. Såg som en blind gjorde jag också, skulle vilja göra som han på Anslagstavlan på TV. Bara vifta till med armarna så att det bara blev en lapp kvar. Kanske fanns numret uppskrivet vid telefonen på väggen? Hittade inget där heller, åh vad klockan gick. Och ingen kom till min räddning. Jag hämtade min pärm, men när jag skulle slå upp den, ramlade innehållet ut på golvet. Böjde mig ner och samlade ihop papperen. När jag rätade på mig slog jag huvudet i bordskanten. Men nu hade jag i alla fall hittat telefonnumret. Till sist ringde jag jouren och fick beskedet att jag inte behövde blåsa, det var bara att öppna. Alkolåset var fortfarande trasigt. Vilken start på en måndag.

Trädgårdsmöbel enligt överenskommelse

Efter en patiens som inte ville gå ut, gav jag mig på Stiga Garden igen. Gav honom en slurk bensin i cylindern och hotade med blåslampan. Till min förvåning gav det avsedd effekt och han hostade igång. Gräsmattan blev klippt och det var nära att det blivit klippt för Stiga själv också. Vid justering av förgasaren försökte Stiga back sig ur mitt grepp. Han var bara någon meter från dammkanten när jag lyckades slänga mig över honom och få i växel framåt. Som tack för räddningen körde han rakt över min vänstra fot. Precis som jag inte hade tillräckligt med problem med den innan.
På eftermiddagen tog jag en kik på Blocket och hittade en trädgårdsmöbel av en modell som vi letade efter. En snabbt diskussion med hustrun och vi beslöt oss för att åka och titta. Med släp, spännband och ett glatt humör gav vi oss iväg. Men vi blev besvikna och vände hemåt utan möbel. Rätt som det var såg hustrun en fin trädgårdsmöbel utanför ett hus. Då flög f-n i mig och jag ställde mig på bromsen. Konstaterade att ingen verkade vara hemma. Jag frågade hustrun vilken möbel hon helst ville ha. Hon bara stirrade på mig. Då förklarade jag att jag tänkt lämna pengar och en lapp med ett meddelande. På lappen tänkte jag skriva "hämtat enligt överenskommelse. Pengarna i kuvertet". Hustruns kommando var helt kort "du är inte klok. Kör!"
Hur skulle detta se ut rent juridiskt? Hade det varit en stöld eller ett missförstånd?

Stiga Garden

Sommarens vedermödor har börjat. Gräset växer. Jag rullade ut min gräsklippare för att ge den en omgång efter vinterdvalan. Ett känt problem från i fjol var att kniven gick emot kåpan och det förde ett j-a liv. Med släggan i högsta hugg går jag till angrepp. Grannen höjde på ögonbrynen på andra sidan staketet och såg frågande ut. Jag förklarade att Stiga skulle ha sig en omgång så att han vet vem som bestämmer.
Sen var det där med att starta. Jag fjäskade med ny olja och ny bensin, men Stiga verkade inte vaken. Efter upprepade drag i startsnöret lessnade jag och gick därifrån. Bättre att promenera sig trött än att tjura med Stiga.
Vinkande med vit flagg när hustrun ville ut och gå. Hängde kameran på axeln, man vet ju aldrig vad som kan komma i ens väg. Och något kom i vår väg. Familjen älg dök upp i skogsbrynet.

Visserligen inte levande, men mycket verklighetstrogna. En ganska lugn och händelsefattig dag.

Världens dyraste biltvätt

Chefen på jobbet hade investerat i en grilltunna. Så nu kommer han att grilla oss allihop nästa vecka. Eller kanske är det nykomlingarna som ska få sin varma mat. Fast dom har det hett om öronen redan som det är. Deras arbetsplats lades ner och de blev tvångskommenderade till oss. Sammanslagningar har inte samma popularitet som det kungliga bröllopet i England precis.
Efter jobbet åkte jag för att tvätta bilen på den nya anläggningen i stan. Jag hade varit där en gång innan, men då hade de hjälp på plats. Nu skulle jag med min brist på tekniskt kunnande lösa detta själv. Efter en stunds misstänksamt studerande av automaten lät jag denna sluka mitt kort. En ångestladdad stund. Var finns ångra knappen? Så var det då dags att slå koden. Var? Där fanns två skärmar med siffror. Jag valde den vänstra och slog in min kod. Inget hände och jag stirrade på skärmen. Till min förskräckelse gick det plötsligt upp för mig att jag köpt biltvätt för närmare 6000 kronor! Och jag hade bara 120 dagar på mig att tvätta upp pengarna. I panik drar jag ut kortet och trycker på allt som har med avbryt att göra. Svettig står jag där och stirrar på apparaten. Då kom en räddare i nöden. Han förklarade att jag slagit koden på touchskärmen där man väljer hur mycket man vill tvätta för. Efter mitt livs snabbaste biltvätt kör jag hem, slår på datorn och kontrollerar mitt konto. Först då kunde jag pusta ut, min biltvätt hade trots allt bara kostat 100 kronor. Tack och lov slapp jag stå vid biltvätten och sälja rabatterade tvättar hela helgen.

Vi skippade Skipper

Nu sitter jag här i soffan och tittar på TV tillsammans med hustrun, som hade laddat inför kvällens Anna Skipper. Men det sket sig redan i starten. Ominstallationen av kanal 4+ hade blivit bortglömd. Detta skulle gjorts när vi hade besök av den mer tekniskt kunniga yngre generationen förra helgen. Mitt tekniska kunnande sträcker sig till att byta kanal. Och inte alltid ens det. Utan glasögon kan allting hända. Då stämmer inte en enda kanal, trots att jag trycker flera gånger och till och med dubbelklickar. Med text över hela rutan svär jag ve och förbannelse. Provar alla kontrollerna igen i tur och ordning. Då infinner sig sanningen, i min hand befinner sig telefonen. För säkerhets skull säger jag "hallå" om jag skulle ringt upp någon. Jag vill ju inte vara ofin och ringa upp folk utan anledning. Skulle det vara någon i andra ändan kan jag alltid fråga hur det går för Anna Skipper.
Vanligtvis älskar jag att hoppa mellan kanalerna. Vill gärna se tre program samtidigt. Vad ska man ha programtablåer till när man snabbt kan bläddra från 1 till 99? Förstår inte att hustrun blir så irriterad. Jag vill ju  bara inte missa några nyhetsprogram. Hustrun envisas med att det måste räcka med att se en nyhetssändning. Men man vet ju aldrig när det händer något nytt.
Det var lättare förr när det bara fanns två kanaler och fjärrkontrollen bestod av ett kvastskaft.

Världens bästa grundkondition

Nu hade jag allt funderat ut det. Socker och mjölk till kaffet smugglade jag med mig hemifrån. Allt för att slippa trakasserier på jobbet. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. När jag skulle rikta in termosen under munstycket på kaffeautomaten var det något som gick snett. Allt det varma vattnet rann utanför och brände mig på fingrarna. Så jag fick slå ut min hemmagjorda grogg på socker och mjölk. Gjorde om försöket och misslyckades igen. Mer varmvatten på fingrarna och inget i termosen. Tredje gången gillt, kaffe, mjölk och socker i termosen.
En varm sommardag förra året skulle jag visa mig på styva linan och cykla till jobbet. Det är lite drygt 13 kilometer. Cykeln jag valde var inte den lämpligaste. Grova däck gjorde den tungjobbad. Jag slet i mitt anletes svett. Och växlade med allt som gick att växla med. Ingenting hjälpte, jag fick till och med trampa i nerförsbackarna. När jag kommit halvvägs kände jag inte kepsen på huvudet längre och vänster arm hade domnat bort. Vart hade min grundkondition tagit vägen? Den som alltid stått mig bi. Klockan gick och arbetstiden närmade sig. Till slut gav jag upp. Hämtade andan i fem minuter och konstaterade att jag måste ha hjälp att komma till jobbet. Ringde sonen och bad honom komma och plocka upp mig. Naturligtvis möttes jag av glada tillrop, friskt vågat, hälften kommit.

Nu sitter jag här och väntar på att få upprättelse. Den ska bort. En annons på Blocket har gjort susen. Snart är första spekulanten på plats. Jag hoppas innerligt att hon är mer vältränad än jag.

Rea på gubbkött

Tillbaka på jobbet. Kändes som om jag haft en lång semester, men det var bara en vecka. Men allt gick som förväntat. När jag stod vi kaffeautomaten för att fylla min termos och diskret stoppade i två sockerbitar hörde jag någon bakom ryggen som hotade med att skvallra.
Dagens matlåda var en Ola-variant tillagad av hustrun. Innehållet var enligt min mening magert, men välsmakande. Tur att jag försåg mig med ett bakverk annars hade jag inte överlevt till kvällen. Efter jobbet blev det gemensam matshopping med hustrun. Där försäkrade jag mig om en riktig köttbit till morgondagens matlåda. Snuttalisas närvaro begränsade mina möjligheter till olämpliga utsvävningar. När vi närmade oss kassorna var köerna låååånga. Och det gick väldigt långsamt. Jag studerade mina kögrannar och deras kaloristinna varuvagnar. Snuttalisa såg mäkta belåten ut över varorna i vår korg, vars innehåll såg ut som om vi hade kaninfarm. Vi närmade oss målet under pust och stön. När vi var nästan framme föreslår jag att vi går och ställer oss längst bak i kön igen. Jag tänkte det som en bra träning för tålamodet. Den blick jag fick av henne sa mig att hon i det ögonblicket hade kunnat sälja mig billigt som utgående charkvara i kyldisken. Så det får jag testa en annan dag.

Klackarna i taket.

Idag är det annandag påsk och slutet på ledigheten. Bara denna dagen också sedan kan man smita undan på jobbet. Då har inte Snuttalisa någon koll på vad jag stoppar i mig för gott. Jag har hållit mig undan hos sonen. Vi håller på att inreda en vindsvåning. Den har varit inredd innan, men den var i behov av ny isolering. Detta har dragit med sig diverse smällar bland annat sådana i huvudet. Vi har satt golvplank i taket. Det var faktiskt tänkt så. Att hålla armarna ovanför öronen är inte det lättaste. Vissa plankor var vresiga alla redan när de lämnade sågen. Spont och not som ska föras samman var så trånga att man kunde misstänka att Lanefelt satt där och knep. Skruvar som inte satt kvar på bitsen fick sonen att gå i taket. En och annan planka vägrade sitta där den skulle och vände tillbaka ner rakt i huvudet på mig, förstås. Orden som haglade omkring oss är inte lämpliga att sätta på pränt, man vet ju aldrig vem som läser dessa rader.
Fram på sena eftermiddagen ringde hustrun och undrade när jag tänkte komma hem. Hon påstod sig ha saknat mig. Ville väl ha sällskap på promenaden och inget annat. Men min häl ställer upp för mig så hon fick gå ensam.

Lauritzson och Skipper

Vem skulle kunna tro att vi skulle få nässelsoppa den här påsken med tanke på vintern som varade så länge. Och så fint väder som vi har. Barn och barnbarn var på besök. De såg väldigt skeptiska ut  och undrade vad det var för grön sörja som mormor/farmor hade tänkt lura i dom. Men när de väl smakade så åkte det in mer än en sked och med ägghalvor till. Själv åt jag en rejäl tallrik med soppa och ägg.
Vid kaffet började vi prata om Ola Lauritzsons bok "Gå ner i vikt". Jag som vill ha socker eller honung i mitt kaffe fick mina varma slevar av både det ena och det andra. Men jag försvarade mig med att jag är inte söt än och lär väl kanske inte blir heller. Den där Ola är ju rena svärmorsdrömmen. Det tror jag det att han vill vårda både sitt yttre och sitt inre. Han skulle se se mig, då skulle han nog skaka på huvudet och rekommendera mig att "leva medans jag kan". Man får vara glad så länge man är spänstig nog att släppa in kattgänget på nätterna. De kommer oftast en åt gången. Det blir till att hoppa upp och ner tre gånger per natt.
Sedan var jag inte beredd när den där Anna Skipper kom på tal. Då åkte jag på en tackling följd av två minuters utvisning. Tacka vet jag Per Moberg, han vet hur man lagar mat. Det är tur att mina nära och kära inte vet vad jag stoppar i mig när jag är på resande fot i veckan. Det jag förlorar på gungorna, det tar jag ingen på karusellerna.

Tai Chi a la Snuttegubben.

Låg i min säng och funderade på en artikel som jag har läst. Den handlade om Kinas skuggdansare, en långsam balansdans som heter Tai Chi. Enligt kinesisk folktro uppfanns Tai Chi på 1300-talet av en munk som såg en trana kämpa mot en orm i en damm. Nu är det så att jag inte har några vingar att vifta med, men fyllig överkropp och taniga, smala och lurviga ben det har jag. Dessa ben viftar jag med när jag stukar foten och gör en piruett i rabatten. Övningarna har roliga namn såsom "fånga sparvens fjädrar". Det är väl det jag gör när jag spelar badminton, viftar hejdlöst efter något som for förbi en minut tidigare. Eller "stork breder ut sina vingar", det gör jag i fallet när jag stukar foten. Och stukar foten gör jag var och varannan vecka. Om man utövar Tai Chi sägs det att man förbättrar balansen. Det skulle jag behöva.
En lördag förmiddag var hustrun och jag i stan och handlade. Vi skulle korsa en gatan i centrum. Mitt i gatan hade någon glupsk person efterlämnat en persikokärna, som siktade in sig på mig. Naturligtvis faller jag som en fura. Jag blev liggande mitt i vägen och innehållet i mina kassar rullar vidare. Hustrun känns inte vid mig utan fortsätter som om ingenting har hänt. Jag såg säkert ut som den värste a-lagare som synade asfalten efter nyutspillda starkvaror. Det är  nog bäst att jag gör en stork ute i trädgården då och då för att träna min balans.
Det ryktas att barn och barnbarn är på ingående, så jag flaxade vidare till en säkrare plats. 

Långsam fredag

Lyssnade på radioprogrammet Helgmorgon i morse. Idag startade de norr ifrån och målet var Mullsjö i Västergötland. Många tror att det ligger i Småland, men det gör det inte. Kikar lite på Snuttalisa, men hennes uttryck säger mig att hon firar långfredag. Hon tänker inte vakna än på ett tag. Jag gick upp för att släppa in katten som satt utanför och jamade. Till min förvåning så var de tre. Detta fick hustrun att vakna. Hon efterlyste sömndrucket Adde, som varit försvunnen ett dygn. Jag försäkrade henne om att han redan var i köket och inspekterade menyn.
På tal om menyn kom jag att tänka på den gången då en av de andra katterna försökte dryga ut hushållskassan. In genom ytterdörren for den lilla kattan. I munnen hade hon en fågel. Till hustruns förskräckelse var den allt annat än död. Fågeln flaxade omkring på golvet i vardagsrummet och katten efter. Hustrun ut genom dörren och slår igen den. Och ringer till mig, som turligt nog inte är hemma. Nu goda råd dyra. Hon kan ju inte sitta i trädgårdsmöbeln hela dagen. Jag förklarade för henne att hon måste öppna dörren så att katt och fågel kan komma ut. Stärkt av min support gick hon till attack med sopborste. Nu trodde katten att konkurrens hade uppstått och hon hade då inte tänkt att dela måltiden med matte. Katten tog middagen med sig och försvann. När jag kom hem möttes jag av en likblek storstädandes hustru bakom stängd dörr.
Långfredag innebär att stugägarna invaderar byn. De provstartar allt från crossmaskiner till gräsklippare och vinkelslipar. Det surrar och brummar från alla håll och kanter. Vem pratade om en lugn långfredag.

Till stan i alla fall

En tur ut i trädgården. Jag funderar på vad jag retar mig mest på och det är mycket det. Här ser så slarvigt ut. Och det är mycket jobb. Undrar om jag orkar med så mycket idag. Kanske går det att tända en brasa. Men det blåser väl för mycket. Hmm, kan nog börja med att trycka i mig en kopp kaffe till, men hur många har jag egentligen redan druckit i ivern att stanna inomhus? Näh, det blir nog bäst att vänta en stund.
Lutade mig mot krattan. Sägs vara av hängbjörk, det är väl därför de är så sköna att hänga på. Kom att tänka på två kommunalarbetare som arbetade på rad efter varandra. Den ene grävde en grop och den andre fyllde igen. En förbipasserande undrade vad de hade för sig. Svaret blev att de planterade träd, men att han som skulle sätta ner träden råkade vara sjuk denna dag.
Hustrun är sur på mig för att jag tar socker i kaffet och påstår att jag är sockerberoende. Jag nekar till detta och då påminner om mig om alla kakor som jag brukar köpa när jag är ute och åker. Men jag försvarar mig med att det inte är några kakor utan bakverk. Det är en viss skillnad det!
Ett gott vin skulle sitta fint till påskhelgen, men jag iddes inte åka till stan. Ringde istället sonen som lyckligtvis var på väg till den rätta butiken. Han inhandlade det eftersökta och jag skulle sedan hämta det när pojkvaskern kommit från jobbet.
Ett par timmar senare sätter jag mig så i bilen för att hämta drycken. MEN när han äntligen kommer har han glömt vinet på jobbet i stan. Så fick åka till stan i alla fall.

Larmet går!

Idag fick jag sitta i min drömbil, en sprillans ny Morgan. Taket monterades ner och därefter lyckades jag åla mig in i bilen. Där satt jag som i ett skruvstäd i det närmaste direkt på golvet. vilken känsla! Den gröna skiftningen i mitt ansikte var ren skär avundsjuka.

Efter denna upplevelse åt vi en underbar påsklunch i goda vänners lag. Mätta och goda återvände jag och hustrun hem. Den senare skulle jobba och jag hade lovat att hämta två fjärdedels Björnliga på dagis. Väl där träffade jag resten av Björnligan som också vilje följa med. Men det blir tre som följer med hem till sonens och sonhustruns hus.
Tilda tjatar om att hon är hungrig. Casper kom på efterkälken dragandes en pinne i gruset och Saga ville gå själv. Äntligen framme öppnar jag dörren, slår koden till larmet. Ett bekant pipande hörs, men slutar inte. Gör ett nytt försök med koden. Då går larmet. Det hördes över hela kvarteret. Jag sliter upp telefonen och ringer till min son. Där var det upptaget. Skriker åt två barn som står i hallen och håller för öronen. Vänder mig om och den lilla norpan är försvunnen. Ber Thilda leta rätt på Saga. Ringer igen, fortfarande upptaget. Pulsen slår och svetten lackar. Hur fixar jag detta? En telefonsignal ljuder inifrån huset. Försöker lokalisera var telefonen befinner sig. Hittar en lur, som är stendöd. Det ringer fortfarande. Springer runt och letar efter en annan telefon. Thilda kommer in och undrar vad jag har för mig. Hon ser genast en telefon som ligger i soffan. Jag nappar åt mig och trycker på lur, lika död som den första jag fann. I det här läget upptäcker jag att jag inte fått med mig några glasögon. Försöker med min egen telefon igen, men nu fungerar inte den. Thilda erbjuder sin. Fortfrande upptaget hos sonen. Ringer dottern tillika Thildas mamma. Hon svarar samtidigt som det åter är liv i min telefon som skräller från fickan. Avslutar det samtalet för att ta nästa. Nu är det sonen som suckande undrar vad jag har för mig, han hade fått samtal från Securitas. Larmet tystnar äntligen, men nu är Björnligan väck. De återfinns i sandlådan.
De två minsta får äntligen sin mat och Thilda letar efter något att sätta tänderna i. När hon stänger kylskåpsdörren kommer en flaska nedfarande. Den landade på bänken med en smäll, som får oss alla att hoppa högt. Skummet yr och en härlig öldoft sprider sig i köket. Jag var färdig att kasta in handduken. Tack och lov för Emil och Griseknoen. Lugnet är återställt.

Khadaffis marktrupper anfaller

Vaknade strax efter tre i vanlig ordning och lyssnade på radio P 4 i mobilen. De ville ha nya förslag på namn på programmet, men jag kom inte på något slagfärdigt. Helge ugglade som vanligt i sitt träd, undrade vad han hade på menyn. Själv skulle jag kunna tänkt mig en god ostmacka och ett glas mjölk, men då riskerar jag väl en viktuppgång och får ränna runt ännu mer efter Snuttalisa. Jag har fullt upp med att hänga med när hon är på gång. Sen ska hon ju snacka under tiden. Jag blir så trött.
På förmiddagen satt jag utanför friggeboden och upptäckte att myrorna anföll på nytt. Deras stridsmoral verkade tydligen vara av modell Khadaffi. Smyger sig på i bakhåll när man minst anar det. Men de håller sig till marktrupper än så länge. Bäst att passa på medan de har lämnat fortet. Jag ska blanda till en riktig återställare med Anticimex stuk. Om det inte räcker kanske jag kan fixa en tsunami så att hela stacken försvinner ner i dammen. Men det blir synd om grodorna, så jag får nog röka ut myrorna.
Men å andra sidan har jag semester och det är stilla veckan.

Pensionärsjävlar på villovägar

Gubben i månen tittade in till mig i natt och gjorde tillvaron ljus. Omöjligt att somna om. Klockan var halv tre. Hustrun sov hårt som vanligt. Hon skulle säkert inte märka om jag smög upp och hämtade min telefon. Tänkte lyssna en stund på radio. Ficklampan som jag har till hands klarar jag mig inte utan, man vet ju aldrig hur många svansar som ligger i ens väg. Efter några jamanden och diverse ut och insläpp kröp jag ner igen.
Ett par timmar senare ringer klockan. Nu är det blåljus på, svärmor ska levereras till sjuka huset och själv ska jag till tandläkaren. Allt var gott och väl ända tills vi nådde fram till entrén. Där skulle jag hämta en rullstol. Jag blev lite konfunderad när jag såg storleken på dem. De verkade vara avsedda för Twiggy allihop. Jag tog med ett decimeterbrett ekipage till receptionen och satte upp en frågande min. Kvinnan bakom disken kom fram och sparkade omkull rullstolen, reste upp den och fällde ut densamma. "Så gör alltid jag" var hennes enda kommentar.
Plockade i svärmor i stolen och satte fart genom foajén. Den oranga vimpeln vajade framför min näsa och rullstolen vinglade än hit och än dit när vi kryssade oss fram bland alla människor. De trodde säkert att de var utsatta för pensionärsjävlarna från TV. Svärmor pekade ömsom vänster och ömsom höger. Upp med hissen åtta våningar och vi var fel. Ner igen och gasen i botten mot nästa hiss. Svärmor pekar, jag kör och vimpeln vajar. Upp igen åtta våningar och nu var vi rätt. Äntligen kunde jag leverera.
Allt gick väl hos tandläkaren. Nu börjar min semester som varar ända till påska.

Duracellkanin på besök

Nu har vi haft träff på jobbet. En efter en kom de inramlandes mina vapendragare. Strax haglade tjyvnyp och skämt genom luften. Inte ens chefen fick en syl i vädret. Det senaste tillskottet halvlåg i en soffa, hade varit trött hela veckan. Vilken tur att soffan fanns till hands. Jag brukar muntra upp nykomlingarna med att de tio första åren alltid är värst. Arbetet går med en rasande fart, den som inte hänger med lommar vidare till de snällare jaktmarkerna.
Under första passet gick allt enligt planerna, det hände ingenting. Nu låg vi i startblocken, första koppen kaffe hägrade. Det glufsades och sörplades som på det värsta kafferep.

På nästa pass möttes vi av en optimist, laddad värre än en Duracell-kanin. Mina mungipor la sig i en cirkel runt hakan, skulle jag behöva utsättas för detta. Kaninen drog igång med att tala om för oss hur man bemöter kunden. Han skulle vara med en dag då det skiter sig redan från starten. Undrar vad han skulle säga om han blev sittande bakom en dyng-Johan i kilometer efter kilometer och inte kom om. Eller också kunde jag unna honom en Åke Tråk som kramar ratten och förhindrar omkörning. Det är då man kan börja tugga på vad som helst, bara man får känna blodsmak.
Mitt försök att gömma mig på toa misslyckade, kön var lång. Gruppindelningen var ett faktum. Jag ställde mig vid ett påstående beskrivande egenskaper som stämde mest in på katten. Vi i gruppen skulle nu diskutera dessa påståenden både och för och emot. Nu var det inga sylar i vädret. Alla såg vi ut som om vi funderade på hur många toaletter som var lediga. Men till sist fattade vi galoppen och insåg vitsen. Min personlighet stämde exakt med kattens.

Bag in box med prostataproblem

Fann några märkliga mörka fläckar på golvet i köket. Kan det vara en skadad kattass? Undrade vad Snuttalisa skulle säga. Risken för stora utlägg från mitt Kunta Kinto Konto var överhängande. Översyn av lurvetussarna var nödvändig. Men var befann dom sig? Alla kända sovplatser uppsöktes och upphittade tassar kontrollerades. Samtliga blev godkända i besiktningen och jag återvände till köket.
Fläckarna var tre till antalet och koncentrerade till ett litet område nedanför köksbänken. Det verkade inte vara något större blodbad. Glasögon på och ner på knä med en våt trasa i beredskap. Envisare fläckar får man leta efter. Efter en del gnuggande blev jag riktigt fundersam, men så kom jag på att det är här som husse och matte har sin utskänkning. Förklaringen var en bag in box med tydliga prostataproblem. Med tanke på min inställning och min ålder så funderade jag på om det var något mer jag skulle göra när jag ändå var här nere.

Medan jag ligger där kliver hustrun in; "Tänker du äntligen spika fast golvlisten".  Vad det inte det jag trodde. Det enda jag kunde göra var att hålla masken. Så var den dagen förstörd.

Telia sänder nattliga trakasserier

Med ett förskräckligt pipande i öronen slog jag upp ögonen. Famlande tog jag mig ut i hallen med ficklampan i högsta hugg. Var är musen? Tre katter tittar undrande på husse, som stör deras nattsömn när de för en gångs skull är inne. Ett nytt pip. Vi spetsar öronen. Katterna ser lika förvånade ut som jag. Ljudet kom från mina byxor som hängde på en krok. När katterna inte är intresserade av mina byxor går det sömndrucket upp för mig att det är min telefon. Vem skickar meddelanden tio i två på natten? Jag skakar fram telefonen, fullt beredd att skicka ett svarsmedelande till marodören. Meddelande nummer ett är ifrån Telia och nummer två från min tandläkare. Skulle kunna tro att tandläkaren har arbetsbrist, verkar inte ha sett en käft på hela dagen. Men jag tänker i alla fall inte komma förrän på måndag.
Arbetsveckans sista pass har förflutit utan intermezzon. Till och med hälen verkar bättre. Hälellulia! Bara inte HON får reda på det. Då får hälen sig en ny omgång. Jag haltade hem i lagom takt och än har hon inte misstänkt något.

Karlsson på Taket flyger igen

Så fel det blev. Idag var det Snuttalisa som väckte mig. Hon höll på att klä på sig och det var redan ljust ute. Latmasken höll kvar mig i sängen, funderade på att ligga kvar en timma till. Varför har jag inte hört någon katt i natt? Vid något tillfälle tyckte jag mig höra ett hoande uppe ifrån skogen. Kan det ha varit Helge som satt och ugglade?
Under frukosten föll det mesta ur mina händer. Och när jag slog mig ner vid min morgonpatiens krockade mitt trötta huvud med lampan som hängt på samma plats i tio år. Taklampa blev pannlampa. Allt är katternas fel som har frångått sina principer. Ska jag inte heller kunna lita på dom nu. Vad smörjde de kråset med ute i natt? Undrar om någon granne har börjat ställa ut kattmat? Ska han sno idén med Baja-Majan också?

Strax utanför Vimmerby stötte jag på Karlsson på Taket som fått vind i seglen. För säkerhets skull lägger jag in ett bildbevis så att ni inte tror att jag har sett i syne efter krocken med taklampan.

Portvin och gåslever

Då var det dags igen efter några timmars sömn. Man får inte skaffa sig några ovanor, såsom att sova för  många timmar i sträck. Jag vaknade av att en katt var på ett alldeles särdeles gott humör utanför fönstret och undrade om det inte var dags för lite frukost. För min del var det att betrakta som ett smygande nattamål. Klockan var ju bara tio minuter över tre. Kanske skulle man sätta ut kattmaten, men då kanske man drar hem andra katter eller hundar. Eller kanske till och med pensionärer. Har hört talas vilka matvanor de stackarna har. Undrar om de tycker om sortimentet från Mjau eller om de föredrar Royal Canin. Vore otur om ryktet spred sig så att de kommer så många att jag måste sätta ut en Baja Maja. Jag kanske själv ska göra några smaktester, så att jag vet vad som gäller när det blir min tur om några år
En gång i tiden drabbades jag av portvinstå. Hos läkaren fick jag veta att det mestadels var gamla generaler som fick denna åkomma på grund av för mycket portvin och gåslever. Jag har aldrig smakat varken det ena eller det andra, men ont gjorde det så det räckte för en hel gåsaflock och en tunna porter. Nu är foten i blåsväder igen. Den här gången är det hälen och vem tusan vågar gå till en läkare. Man vet ju vad han anklagar mig för att ha "hält" i mig den här gången. Eller kanske smörjt kråset med "häleflundra". Nej, jag håller mig nog hemma och gör som presidenten på Elfenbenskusten, förskansar mig i källaren.

Pyroman bjöd på grogg i myrstacken.

Myrornas krig i trädgården. De anfaller från alla håll. Snuttalisa har redan skällt på dem. Någon form av motmedel måste till. Raka spåret till ortens järnhandel och genast var jag 250 kronor fattigare. Med mord i blicken återvände jag hem. Nu ska dom få byta spår. Först kemisk bekämpning. Jag bjöd dem på en rejäl grogg, hemlevererat till stacken. Men det gäller att skära av reträttvägen. Sedan tog jag till det mer naturliga medlet, skogsbrand. Erkännas ska att jag älskar att elda. Lugnet har återvänt, myrorna viftar med vit flagg.

Efter väl uträttat förvärv såg jag fram emot en lugn kväll. Då säger Snuttalisa "Det börjar snart att regna. Skyndar vi oss hinner vi med en promenad." Det trodde jag inte på. Min fot var lika blytung som regnmolnen. En fotboja kanske vore lösningen. Mitt midjemått signalerade till samvetet att en promenad var på sin plats. Foten värkte inte heller särskilt mycket. Tänk att man inte ens kan lita på sin kropp längre. Men å andra sidan sett så har jag hört mystiska ljud från grannen på andra sidan skogen. Nyfikenheten tog överhanden och jag snörde på mig skorna. Tragiskt nog kom inte en droppe på hela tiden och grannen hade bara rotat runt i trädgården.
Jag har börjat känna blickarna från kompisarna på jobbet. De tror nog att jag ska bli en sådan där ny Slangbella eller vad det är hon heter.

Netto-påse på vift.

Katterna sköter sitt jobb, strax före två i natt skulle en av dem in. En Mozart-serenad utanför fönstret såg till att jag vaknade. Snuttalisa sov glatt vidare och surrade på sitt vis. Henne kan man lyfta ut genom dörren utan att hon vaknar. Snuttalisa är alltså den kvinna jag levt större delen av mitt liv tillsammans med. Mitt smeknamn Snutten fick jag redan som liten eftersom jag var yngst i syskonskaran och väldigt liten. Vilket inte är fallet idag. Vid ett tillfällen råkade min mor mynta begreppet Snuttalisa.
På grund av gårdagens sena utflykt var det minus i frysen, alltså ingen mat. Räddningen blev några ledsna köttbullar som tyckte synd om sig själva. Till dessa skulle jag kunna ha ätit potatis och sås, men latmasken slog till så det blev borrade makaroner som vanligt.
Resten av dagen rullade på i förväntat tempo, det vill säga om man bortser ifrån solen som sken så förbaskat. Snuttalisa tycker precis som alla andra kvinnor så här års att det är dags för viktminskning. Alltså är det promenader som gäller. Tack och lov för min onda fot. Men hon ränner runt och vill bli upplockad både här och där. När jag ringer hennes mobil för att kolla var hon är kommer jag istället till en Pernilla. Det är inte första gången det händer, men Pernilla är trevlig. Kanske borde jag ta reda på var hon bor? Efter två misslyckade samtal beslöt jag mig för att leta rätt på hustrun. Men det var inte lätt. För de ser ut som Netto-påsar allihop, svarta jackor och gula västar. Efter mycket om och men hittade jag rätt påse.
Kvällen avrundades med ett telefonsamtal från en kvinnlig pensionsförvaltare som ställde frågor om både ditten och datten. Men självklart var jag skeptisk, det gäller att vara rädd om dessa surt förvärvade slantar.

Björnligan anfaller.

Återigen hade sängen invaderats. En liten kotte vid namn Albin sparkade på mig hela natten. En fyraåring med mycket envisa ben. Och älskar sin morfar. Klockan tre var det dags för första kissen. Vilken tur att han väckte mig så att jag slapp sova hela natten.
Framåt förmiddagen anlände fler ur Björnligan och dagen var förutbestämd. Fotboll, frisbee, varma mössor och blöta vattenpölar. Den gula bärgningsbilen kom fram ur vinteridet och sysselsättningen var ordnad i två minuter innan första foten var överkörd.

Själv funderade jag mest på mina sorkhögar. Stämningen räddades av saft och kakor. På eftermiddagen beställde hon med stort H en onödig utflykt, som riskerade att bli trevlig. Jag provbromsade bilen flera gånger och hoppades in i det sista att något fel skulle uppenbara sig. Damen vid min sida undrade vad jag pysslade med. Enda ljusglimten var nu kafferasten. En vacker plats valdes ut och jag parkerade bilen. Öppnade dörren och något nådde min näsa. Aj, då... En nygödslad åker fick mig att snabbt dra vidare. Det vad väl det jag visste, någon missunnade mig kaffet. Jädrans bonde, han kunde väl väntat till jag druckit mitt kaffe.
Kaffet intogs istället i snålblåsten på Grekaberget efter en balansakt för att undvika att falla ner i det förmodligen iskalla vattnet. Jag tyckte att det nu var dags att åka hem. Men icke! Frugan hade dolt mycket av programmet. Nu vankades det glass. Är det vår så är det. Och därefter ett besök hos de mindre levande. Som vanligt hade hon en kyrkogård på agendan, vilket var tur annars hade utflykten varit ganska okey. Men nu anföll kvällen och hennes dåliga samvete så vi anträdde hemfärden.

Lördag till ingen nytta.

Vaknade klockan sex och undrade vad jag skulle göra med dagen. Hämtade telefonen och hörlurar för att kunna lyssna på radio utan att kärringen skulle avslöja mig. Halv åtta gav jag upp, dags för frukost. Den satt som en smäck och marmeladen gav eftertraktad sockerkick. Sura blickar från hälsomaran på andra sidan bordet. Därefter en härlig timma med patienser på datorn och två koppar kaffe med socker.
Ett oljefilter som inhandlades för flera månader sedan borde kanske komma till nytta. Gick nog inte att dra på längre. Oturligt nog var garaget ledigt och svärsonen tillgänglig. Fanns inget att skylla på. Oljebytet var ett faktum.
Tack och lov finns många fler uppgifter ogjorda och de lär få vänta. Tog en sväng på stan för att hålla mig undan. TV-kvällen kunde börja redan vid klockan 16.00.