Stiga Garden

Sommarens vedermödor har börjat. Gräset växer. Jag rullade ut min gräsklippare för att ge den en omgång efter vinterdvalan. Ett känt problem från i fjol var att kniven gick emot kåpan och det förde ett j-a liv. Med släggan i högsta hugg går jag till angrepp. Grannen höjde på ögonbrynen på andra sidan staketet och såg frågande ut. Jag förklarade att Stiga skulle ha sig en omgång så att han vet vem som bestämmer.
Sen var det där med att starta. Jag fjäskade med ny olja och ny bensin, men Stiga verkade inte vaken. Efter upprepade drag i startsnöret lessnade jag och gick därifrån. Bättre att promenera sig trött än att tjura med Stiga.
Vinkande med vit flagg när hustrun ville ut och gå. Hängde kameran på axeln, man vet ju aldrig vad som kan komma i ens väg. Och något kom i vår väg. Familjen älg dök upp i skogsbrynet.

Visserligen inte levande, men mycket verklighetstrogna. En ganska lugn och händelsefattig dag.

Världens dyraste biltvätt

Chefen på jobbet hade investerat i en grilltunna. Så nu kommer han att grilla oss allihop nästa vecka. Eller kanske är det nykomlingarna som ska få sin varma mat. Fast dom har det hett om öronen redan som det är. Deras arbetsplats lades ner och de blev tvångskommenderade till oss. Sammanslagningar har inte samma popularitet som det kungliga bröllopet i England precis.
Efter jobbet åkte jag för att tvätta bilen på den nya anläggningen i stan. Jag hade varit där en gång innan, men då hade de hjälp på plats. Nu skulle jag med min brist på tekniskt kunnande lösa detta själv. Efter en stunds misstänksamt studerande av automaten lät jag denna sluka mitt kort. En ångestladdad stund. Var finns ångra knappen? Så var det då dags att slå koden. Var? Där fanns två skärmar med siffror. Jag valde den vänstra och slog in min kod. Inget hände och jag stirrade på skärmen. Till min förskräckelse gick det plötsligt upp för mig att jag köpt biltvätt för närmare 6000 kronor! Och jag hade bara 120 dagar på mig att tvätta upp pengarna. I panik drar jag ut kortet och trycker på allt som har med avbryt att göra. Svettig står jag där och stirrar på apparaten. Då kom en räddare i nöden. Han förklarade att jag slagit koden på touchskärmen där man väljer hur mycket man vill tvätta för. Efter mitt livs snabbaste biltvätt kör jag hem, slår på datorn och kontrollerar mitt konto. Först då kunde jag pusta ut, min biltvätt hade trots allt bara kostat 100 kronor. Tack och lov slapp jag stå vid biltvätten och sälja rabatterade tvättar hela helgen.

Vi skippade Skipper

Nu sitter jag här i soffan och tittar på TV tillsammans med hustrun, som hade laddat inför kvällens Anna Skipper. Men det sket sig redan i starten. Ominstallationen av kanal 4+ hade blivit bortglömd. Detta skulle gjorts när vi hade besök av den mer tekniskt kunniga yngre generationen förra helgen. Mitt tekniska kunnande sträcker sig till att byta kanal. Och inte alltid ens det. Utan glasögon kan allting hända. Då stämmer inte en enda kanal, trots att jag trycker flera gånger och till och med dubbelklickar. Med text över hela rutan svär jag ve och förbannelse. Provar alla kontrollerna igen i tur och ordning. Då infinner sig sanningen, i min hand befinner sig telefonen. För säkerhets skull säger jag "hallå" om jag skulle ringt upp någon. Jag vill ju inte vara ofin och ringa upp folk utan anledning. Skulle det vara någon i andra ändan kan jag alltid fråga hur det går för Anna Skipper.
Vanligtvis älskar jag att hoppa mellan kanalerna. Vill gärna se tre program samtidigt. Vad ska man ha programtablåer till när man snabbt kan bläddra från 1 till 99? Förstår inte att hustrun blir så irriterad. Jag vill ju  bara inte missa några nyhetsprogram. Hustrun envisas med att det måste räcka med att se en nyhetssändning. Men man vet ju aldrig när det händer något nytt.
Det var lättare förr när det bara fanns två kanaler och fjärrkontrollen bestod av ett kvastskaft.

Världens bästa grundkondition

Nu hade jag allt funderat ut det. Socker och mjölk till kaffet smugglade jag med mig hemifrån. Allt för att slippa trakasserier på jobbet. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. När jag skulle rikta in termosen under munstycket på kaffeautomaten var det något som gick snett. Allt det varma vattnet rann utanför och brände mig på fingrarna. Så jag fick slå ut min hemmagjorda grogg på socker och mjölk. Gjorde om försöket och misslyckades igen. Mer varmvatten på fingrarna och inget i termosen. Tredje gången gillt, kaffe, mjölk och socker i termosen.
En varm sommardag förra året skulle jag visa mig på styva linan och cykla till jobbet. Det är lite drygt 13 kilometer. Cykeln jag valde var inte den lämpligaste. Grova däck gjorde den tungjobbad. Jag slet i mitt anletes svett. Och växlade med allt som gick att växla med. Ingenting hjälpte, jag fick till och med trampa i nerförsbackarna. När jag kommit halvvägs kände jag inte kepsen på huvudet längre och vänster arm hade domnat bort. Vart hade min grundkondition tagit vägen? Den som alltid stått mig bi. Klockan gick och arbetstiden närmade sig. Till slut gav jag upp. Hämtade andan i fem minuter och konstaterade att jag måste ha hjälp att komma till jobbet. Ringde sonen och bad honom komma och plocka upp mig. Naturligtvis möttes jag av glada tillrop, friskt vågat, hälften kommit.

Nu sitter jag här och väntar på att få upprättelse. Den ska bort. En annons på Blocket har gjort susen. Snart är första spekulanten på plats. Jag hoppas innerligt att hon är mer vältränad än jag.

Rea på gubbkött

Tillbaka på jobbet. Kändes som om jag haft en lång semester, men det var bara en vecka. Men allt gick som förväntat. När jag stod vi kaffeautomaten för att fylla min termos och diskret stoppade i två sockerbitar hörde jag någon bakom ryggen som hotade med att skvallra.
Dagens matlåda var en Ola-variant tillagad av hustrun. Innehållet var enligt min mening magert, men välsmakande. Tur att jag försåg mig med ett bakverk annars hade jag inte överlevt till kvällen. Efter jobbet blev det gemensam matshopping med hustrun. Där försäkrade jag mig om en riktig köttbit till morgondagens matlåda. Snuttalisas närvaro begränsade mina möjligheter till olämpliga utsvävningar. När vi närmade oss kassorna var köerna låååånga. Och det gick väldigt långsamt. Jag studerade mina kögrannar och deras kaloristinna varuvagnar. Snuttalisa såg mäkta belåten ut över varorna i vår korg, vars innehåll såg ut som om vi hade kaninfarm. Vi närmade oss målet under pust och stön. När vi var nästan framme föreslår jag att vi går och ställer oss längst bak i kön igen. Jag tänkte det som en bra träning för tålamodet. Den blick jag fick av henne sa mig att hon i det ögonblicket hade kunnat sälja mig billigt som utgående charkvara i kyldisken. Så det får jag testa en annan dag.

Klackarna i taket.

Idag är det annandag påsk och slutet på ledigheten. Bara denna dagen också sedan kan man smita undan på jobbet. Då har inte Snuttalisa någon koll på vad jag stoppar i mig för gott. Jag har hållit mig undan hos sonen. Vi håller på att inreda en vindsvåning. Den har varit inredd innan, men den var i behov av ny isolering. Detta har dragit med sig diverse smällar bland annat sådana i huvudet. Vi har satt golvplank i taket. Det var faktiskt tänkt så. Att hålla armarna ovanför öronen är inte det lättaste. Vissa plankor var vresiga alla redan när de lämnade sågen. Spont och not som ska föras samman var så trånga att man kunde misstänka att Lanefelt satt där och knep. Skruvar som inte satt kvar på bitsen fick sonen att gå i taket. En och annan planka vägrade sitta där den skulle och vände tillbaka ner rakt i huvudet på mig, förstås. Orden som haglade omkring oss är inte lämpliga att sätta på pränt, man vet ju aldrig vem som läser dessa rader.
Fram på sena eftermiddagen ringde hustrun och undrade när jag tänkte komma hem. Hon påstod sig ha saknat mig. Ville väl ha sällskap på promenaden och inget annat. Men min häl ställer upp för mig så hon fick gå ensam.

Lauritzson och Skipper

Vem skulle kunna tro att vi skulle få nässelsoppa den här påsken med tanke på vintern som varade så länge. Och så fint väder som vi har. Barn och barnbarn var på besök. De såg väldigt skeptiska ut  och undrade vad det var för grön sörja som mormor/farmor hade tänkt lura i dom. Men när de väl smakade så åkte det in mer än en sked och med ägghalvor till. Själv åt jag en rejäl tallrik med soppa och ägg.
Vid kaffet började vi prata om Ola Lauritzsons bok "Gå ner i vikt". Jag som vill ha socker eller honung i mitt kaffe fick mina varma slevar av både det ena och det andra. Men jag försvarade mig med att jag är inte söt än och lär väl kanske inte blir heller. Den där Ola är ju rena svärmorsdrömmen. Det tror jag det att han vill vårda både sitt yttre och sitt inre. Han skulle se se mig, då skulle han nog skaka på huvudet och rekommendera mig att "leva medans jag kan". Man får vara glad så länge man är spänstig nog att släppa in kattgänget på nätterna. De kommer oftast en åt gången. Det blir till att hoppa upp och ner tre gånger per natt.
Sedan var jag inte beredd när den där Anna Skipper kom på tal. Då åkte jag på en tackling följd av två minuters utvisning. Tacka vet jag Per Moberg, han vet hur man lagar mat. Det är tur att mina nära och kära inte vet vad jag stoppar i mig när jag är på resande fot i veckan. Det jag förlorar på gungorna, det tar jag ingen på karusellerna.

Tai Chi a la Snuttegubben.

Låg i min säng och funderade på en artikel som jag har läst. Den handlade om Kinas skuggdansare, en långsam balansdans som heter Tai Chi. Enligt kinesisk folktro uppfanns Tai Chi på 1300-talet av en munk som såg en trana kämpa mot en orm i en damm. Nu är det så att jag inte har några vingar att vifta med, men fyllig överkropp och taniga, smala och lurviga ben det har jag. Dessa ben viftar jag med när jag stukar foten och gör en piruett i rabatten. Övningarna har roliga namn såsom "fånga sparvens fjädrar". Det är väl det jag gör när jag spelar badminton, viftar hejdlöst efter något som for förbi en minut tidigare. Eller "stork breder ut sina vingar", det gör jag i fallet när jag stukar foten. Och stukar foten gör jag var och varannan vecka. Om man utövar Tai Chi sägs det att man förbättrar balansen. Det skulle jag behöva.
En lördag förmiddag var hustrun och jag i stan och handlade. Vi skulle korsa en gatan i centrum. Mitt i gatan hade någon glupsk person efterlämnat en persikokärna, som siktade in sig på mig. Naturligtvis faller jag som en fura. Jag blev liggande mitt i vägen och innehållet i mina kassar rullar vidare. Hustrun känns inte vid mig utan fortsätter som om ingenting har hänt. Jag såg säkert ut som den värste a-lagare som synade asfalten efter nyutspillda starkvaror. Det är  nog bäst att jag gör en stork ute i trädgården då och då för att träna min balans.
Det ryktas att barn och barnbarn är på ingående, så jag flaxade vidare till en säkrare plats. 

Långsam fredag

Lyssnade på radioprogrammet Helgmorgon i morse. Idag startade de norr ifrån och målet var Mullsjö i Västergötland. Många tror att det ligger i Småland, men det gör det inte. Kikar lite på Snuttalisa, men hennes uttryck säger mig att hon firar långfredag. Hon tänker inte vakna än på ett tag. Jag gick upp för att släppa in katten som satt utanför och jamade. Till min förvåning så var de tre. Detta fick hustrun att vakna. Hon efterlyste sömndrucket Adde, som varit försvunnen ett dygn. Jag försäkrade henne om att han redan var i köket och inspekterade menyn.
På tal om menyn kom jag att tänka på den gången då en av de andra katterna försökte dryga ut hushållskassan. In genom ytterdörren for den lilla kattan. I munnen hade hon en fågel. Till hustruns förskräckelse var den allt annat än död. Fågeln flaxade omkring på golvet i vardagsrummet och katten efter. Hustrun ut genom dörren och slår igen den. Och ringer till mig, som turligt nog inte är hemma. Nu goda råd dyra. Hon kan ju inte sitta i trädgårdsmöbeln hela dagen. Jag förklarade för henne att hon måste öppna dörren så att katt och fågel kan komma ut. Stärkt av min support gick hon till attack med sopborste. Nu trodde katten att konkurrens hade uppstått och hon hade då inte tänkt att dela måltiden med matte. Katten tog middagen med sig och försvann. När jag kom hem möttes jag av en likblek storstädandes hustru bakom stängd dörr.
Långfredag innebär att stugägarna invaderar byn. De provstartar allt från crossmaskiner till gräsklippare och vinkelslipar. Det surrar och brummar från alla håll och kanter. Vem pratade om en lugn långfredag.

Till stan i alla fall

En tur ut i trädgården. Jag funderar på vad jag retar mig mest på och det är mycket det. Här ser så slarvigt ut. Och det är mycket jobb. Undrar om jag orkar med så mycket idag. Kanske går det att tända en brasa. Men det blåser väl för mycket. Hmm, kan nog börja med att trycka i mig en kopp kaffe till, men hur många har jag egentligen redan druckit i ivern att stanna inomhus? Näh, det blir nog bäst att vänta en stund.
Lutade mig mot krattan. Sägs vara av hängbjörk, det är väl därför de är så sköna att hänga på. Kom att tänka på två kommunalarbetare som arbetade på rad efter varandra. Den ene grävde en grop och den andre fyllde igen. En förbipasserande undrade vad de hade för sig. Svaret blev att de planterade träd, men att han som skulle sätta ner träden råkade vara sjuk denna dag.
Hustrun är sur på mig för att jag tar socker i kaffet och påstår att jag är sockerberoende. Jag nekar till detta och då påminner om mig om alla kakor som jag brukar köpa när jag är ute och åker. Men jag försvarar mig med att det inte är några kakor utan bakverk. Det är en viss skillnad det!
Ett gott vin skulle sitta fint till påskhelgen, men jag iddes inte åka till stan. Ringde istället sonen som lyckligtvis var på väg till den rätta butiken. Han inhandlade det eftersökta och jag skulle sedan hämta det när pojkvaskern kommit från jobbet.
Ett par timmar senare sätter jag mig så i bilen för att hämta drycken. MEN när han äntligen kommer har han glömt vinet på jobbet i stan. Så fick åka till stan i alla fall.

Larmet går!

Idag fick jag sitta i min drömbil, en sprillans ny Morgan. Taket monterades ner och därefter lyckades jag åla mig in i bilen. Där satt jag som i ett skruvstäd i det närmaste direkt på golvet. vilken känsla! Den gröna skiftningen i mitt ansikte var ren skär avundsjuka.

Efter denna upplevelse åt vi en underbar påsklunch i goda vänners lag. Mätta och goda återvände jag och hustrun hem. Den senare skulle jobba och jag hade lovat att hämta två fjärdedels Björnliga på dagis. Väl där träffade jag resten av Björnligan som också vilje följa med. Men det blir tre som följer med hem till sonens och sonhustruns hus.
Tilda tjatar om att hon är hungrig. Casper kom på efterkälken dragandes en pinne i gruset och Saga ville gå själv. Äntligen framme öppnar jag dörren, slår koden till larmet. Ett bekant pipande hörs, men slutar inte. Gör ett nytt försök med koden. Då går larmet. Det hördes över hela kvarteret. Jag sliter upp telefonen och ringer till min son. Där var det upptaget. Skriker åt två barn som står i hallen och håller för öronen. Vänder mig om och den lilla norpan är försvunnen. Ber Thilda leta rätt på Saga. Ringer igen, fortfarande upptaget. Pulsen slår och svetten lackar. Hur fixar jag detta? En telefonsignal ljuder inifrån huset. Försöker lokalisera var telefonen befinner sig. Hittar en lur, som är stendöd. Det ringer fortfarande. Springer runt och letar efter en annan telefon. Thilda kommer in och undrar vad jag har för mig. Hon ser genast en telefon som ligger i soffan. Jag nappar åt mig och trycker på lur, lika död som den första jag fann. I det här läget upptäcker jag att jag inte fått med mig några glasögon. Försöker med min egen telefon igen, men nu fungerar inte den. Thilda erbjuder sin. Fortfrande upptaget hos sonen. Ringer dottern tillika Thildas mamma. Hon svarar samtidigt som det åter är liv i min telefon som skräller från fickan. Avslutar det samtalet för att ta nästa. Nu är det sonen som suckande undrar vad jag har för mig, han hade fått samtal från Securitas. Larmet tystnar äntligen, men nu är Björnligan väck. De återfinns i sandlådan.
De två minsta får äntligen sin mat och Thilda letar efter något att sätta tänderna i. När hon stänger kylskåpsdörren kommer en flaska nedfarande. Den landade på bänken med en smäll, som får oss alla att hoppa högt. Skummet yr och en härlig öldoft sprider sig i köket. Jag var färdig att kasta in handduken. Tack och lov för Emil och Griseknoen. Lugnet är återställt.

Khadaffis marktrupper anfaller

Vaknade strax efter tre i vanlig ordning och lyssnade på radio P 4 i mobilen. De ville ha nya förslag på namn på programmet, men jag kom inte på något slagfärdigt. Helge ugglade som vanligt i sitt träd, undrade vad han hade på menyn. Själv skulle jag kunna tänkt mig en god ostmacka och ett glas mjölk, men då riskerar jag väl en viktuppgång och får ränna runt ännu mer efter Snuttalisa. Jag har fullt upp med att hänga med när hon är på gång. Sen ska hon ju snacka under tiden. Jag blir så trött.
På förmiddagen satt jag utanför friggeboden och upptäckte att myrorna anföll på nytt. Deras stridsmoral verkade tydligen vara av modell Khadaffi. Smyger sig på i bakhåll när man minst anar det. Men de håller sig till marktrupper än så länge. Bäst att passa på medan de har lämnat fortet. Jag ska blanda till en riktig återställare med Anticimex stuk. Om det inte räcker kanske jag kan fixa en tsunami så att hela stacken försvinner ner i dammen. Men det blir synd om grodorna, så jag får nog röka ut myrorna.
Men å andra sidan har jag semester och det är stilla veckan.

Pensionärsjävlar på villovägar

Gubben i månen tittade in till mig i natt och gjorde tillvaron ljus. Omöjligt att somna om. Klockan var halv tre. Hustrun sov hårt som vanligt. Hon skulle säkert inte märka om jag smög upp och hämtade min telefon. Tänkte lyssna en stund på radio. Ficklampan som jag har till hands klarar jag mig inte utan, man vet ju aldrig hur många svansar som ligger i ens väg. Efter några jamanden och diverse ut och insläpp kröp jag ner igen.
Ett par timmar senare ringer klockan. Nu är det blåljus på, svärmor ska levereras till sjuka huset och själv ska jag till tandläkaren. Allt var gott och väl ända tills vi nådde fram till entrén. Där skulle jag hämta en rullstol. Jag blev lite konfunderad när jag såg storleken på dem. De verkade vara avsedda för Twiggy allihop. Jag tog med ett decimeterbrett ekipage till receptionen och satte upp en frågande min. Kvinnan bakom disken kom fram och sparkade omkull rullstolen, reste upp den och fällde ut densamma. "Så gör alltid jag" var hennes enda kommentar.
Plockade i svärmor i stolen och satte fart genom foajén. Den oranga vimpeln vajade framför min näsa och rullstolen vinglade än hit och än dit när vi kryssade oss fram bland alla människor. De trodde säkert att de var utsatta för pensionärsjävlarna från TV. Svärmor pekade ömsom vänster och ömsom höger. Upp med hissen åtta våningar och vi var fel. Ner igen och gasen i botten mot nästa hiss. Svärmor pekar, jag kör och vimpeln vajar. Upp igen åtta våningar och nu var vi rätt. Äntligen kunde jag leverera.
Allt gick väl hos tandläkaren. Nu börjar min semester som varar ända till påska.

Duracellkanin på besök

Nu har vi haft träff på jobbet. En efter en kom de inramlandes mina vapendragare. Strax haglade tjyvnyp och skämt genom luften. Inte ens chefen fick en syl i vädret. Det senaste tillskottet halvlåg i en soffa, hade varit trött hela veckan. Vilken tur att soffan fanns till hands. Jag brukar muntra upp nykomlingarna med att de tio första åren alltid är värst. Arbetet går med en rasande fart, den som inte hänger med lommar vidare till de snällare jaktmarkerna.
Under första passet gick allt enligt planerna, det hände ingenting. Nu låg vi i startblocken, första koppen kaffe hägrade. Det glufsades och sörplades som på det värsta kafferep.

På nästa pass möttes vi av en optimist, laddad värre än en Duracell-kanin. Mina mungipor la sig i en cirkel runt hakan, skulle jag behöva utsättas för detta. Kaninen drog igång med att tala om för oss hur man bemöter kunden. Han skulle vara med en dag då det skiter sig redan från starten. Undrar vad han skulle säga om han blev sittande bakom en dyng-Johan i kilometer efter kilometer och inte kom om. Eller också kunde jag unna honom en Åke Tråk som kramar ratten och förhindrar omkörning. Det är då man kan börja tugga på vad som helst, bara man får känna blodsmak.
Mitt försök att gömma mig på toa misslyckade, kön var lång. Gruppindelningen var ett faktum. Jag ställde mig vid ett påstående beskrivande egenskaper som stämde mest in på katten. Vi i gruppen skulle nu diskutera dessa påståenden både och för och emot. Nu var det inga sylar i vädret. Alla såg vi ut som om vi funderade på hur många toaletter som var lediga. Men till sist fattade vi galoppen och insåg vitsen. Min personlighet stämde exakt med kattens.

Bag in box med prostataproblem

Fann några märkliga mörka fläckar på golvet i köket. Kan det vara en skadad kattass? Undrade vad Snuttalisa skulle säga. Risken för stora utlägg från mitt Kunta Kinto Konto var överhängande. Översyn av lurvetussarna var nödvändig. Men var befann dom sig? Alla kända sovplatser uppsöktes och upphittade tassar kontrollerades. Samtliga blev godkända i besiktningen och jag återvände till köket.
Fläckarna var tre till antalet och koncentrerade till ett litet område nedanför köksbänken. Det verkade inte vara något större blodbad. Glasögon på och ner på knä med en våt trasa i beredskap. Envisare fläckar får man leta efter. Efter en del gnuggande blev jag riktigt fundersam, men så kom jag på att det är här som husse och matte har sin utskänkning. Förklaringen var en bag in box med tydliga prostataproblem. Med tanke på min inställning och min ålder så funderade jag på om det var något mer jag skulle göra när jag ändå var här nere.

Medan jag ligger där kliver hustrun in; "Tänker du äntligen spika fast golvlisten".  Vad det inte det jag trodde. Det enda jag kunde göra var att hålla masken. Så var den dagen förstörd.

Telia sänder nattliga trakasserier

Med ett förskräckligt pipande i öronen slog jag upp ögonen. Famlande tog jag mig ut i hallen med ficklampan i högsta hugg. Var är musen? Tre katter tittar undrande på husse, som stör deras nattsömn när de för en gångs skull är inne. Ett nytt pip. Vi spetsar öronen. Katterna ser lika förvånade ut som jag. Ljudet kom från mina byxor som hängde på en krok. När katterna inte är intresserade av mina byxor går det sömndrucket upp för mig att det är min telefon. Vem skickar meddelanden tio i två på natten? Jag skakar fram telefonen, fullt beredd att skicka ett svarsmedelande till marodören. Meddelande nummer ett är ifrån Telia och nummer två från min tandläkare. Skulle kunna tro att tandläkaren har arbetsbrist, verkar inte ha sett en käft på hela dagen. Men jag tänker i alla fall inte komma förrän på måndag.
Arbetsveckans sista pass har förflutit utan intermezzon. Till och med hälen verkar bättre. Hälellulia! Bara inte HON får reda på det. Då får hälen sig en ny omgång. Jag haltade hem i lagom takt och än har hon inte misstänkt något.

Karlsson på Taket flyger igen

Så fel det blev. Idag var det Snuttalisa som väckte mig. Hon höll på att klä på sig och det var redan ljust ute. Latmasken höll kvar mig i sängen, funderade på att ligga kvar en timma till. Varför har jag inte hört någon katt i natt? Vid något tillfälle tyckte jag mig höra ett hoande uppe ifrån skogen. Kan det ha varit Helge som satt och ugglade?
Under frukosten föll det mesta ur mina händer. Och när jag slog mig ner vid min morgonpatiens krockade mitt trötta huvud med lampan som hängt på samma plats i tio år. Taklampa blev pannlampa. Allt är katternas fel som har frångått sina principer. Ska jag inte heller kunna lita på dom nu. Vad smörjde de kråset med ute i natt? Undrar om någon granne har börjat ställa ut kattmat? Ska han sno idén med Baja-Majan också?

Strax utanför Vimmerby stötte jag på Karlsson på Taket som fått vind i seglen. För säkerhets skull lägger jag in ett bildbevis så att ni inte tror att jag har sett i syne efter krocken med taklampan.

Portvin och gåslever

Då var det dags igen efter några timmars sömn. Man får inte skaffa sig några ovanor, såsom att sova för  många timmar i sträck. Jag vaknade av att en katt var på ett alldeles särdeles gott humör utanför fönstret och undrade om det inte var dags för lite frukost. För min del var det att betrakta som ett smygande nattamål. Klockan var ju bara tio minuter över tre. Kanske skulle man sätta ut kattmaten, men då kanske man drar hem andra katter eller hundar. Eller kanske till och med pensionärer. Har hört talas vilka matvanor de stackarna har. Undrar om de tycker om sortimentet från Mjau eller om de föredrar Royal Canin. Vore otur om ryktet spred sig så att de kommer så många att jag måste sätta ut en Baja Maja. Jag kanske själv ska göra några smaktester, så att jag vet vad som gäller när det blir min tur om några år
En gång i tiden drabbades jag av portvinstå. Hos läkaren fick jag veta att det mestadels var gamla generaler som fick denna åkomma på grund av för mycket portvin och gåslever. Jag har aldrig smakat varken det ena eller det andra, men ont gjorde det så det räckte för en hel gåsaflock och en tunna porter. Nu är foten i blåsväder igen. Den här gången är det hälen och vem tusan vågar gå till en läkare. Man vet ju vad han anklagar mig för att ha "hält" i mig den här gången. Eller kanske smörjt kråset med "häleflundra". Nej, jag håller mig nog hemma och gör som presidenten på Elfenbenskusten, förskansar mig i källaren.

Pyroman bjöd på grogg i myrstacken.

Myrornas krig i trädgården. De anfaller från alla håll. Snuttalisa har redan skällt på dem. Någon form av motmedel måste till. Raka spåret till ortens järnhandel och genast var jag 250 kronor fattigare. Med mord i blicken återvände jag hem. Nu ska dom få byta spår. Först kemisk bekämpning. Jag bjöd dem på en rejäl grogg, hemlevererat till stacken. Men det gäller att skära av reträttvägen. Sedan tog jag till det mer naturliga medlet, skogsbrand. Erkännas ska att jag älskar att elda. Lugnet har återvänt, myrorna viftar med vit flagg.

Efter väl uträttat förvärv såg jag fram emot en lugn kväll. Då säger Snuttalisa "Det börjar snart att regna. Skyndar vi oss hinner vi med en promenad." Det trodde jag inte på. Min fot var lika blytung som regnmolnen. En fotboja kanske vore lösningen. Mitt midjemått signalerade till samvetet att en promenad var på sin plats. Foten värkte inte heller särskilt mycket. Tänk att man inte ens kan lita på sin kropp längre. Men å andra sidan sett så har jag hört mystiska ljud från grannen på andra sidan skogen. Nyfikenheten tog överhanden och jag snörde på mig skorna. Tragiskt nog kom inte en droppe på hela tiden och grannen hade bara rotat runt i trädgården.
Jag har börjat känna blickarna från kompisarna på jobbet. De tror nog att jag ska bli en sådan där ny Slangbella eller vad det är hon heter.

Netto-påse på vift.

Katterna sköter sitt jobb, strax före två i natt skulle en av dem in. En Mozart-serenad utanför fönstret såg till att jag vaknade. Snuttalisa sov glatt vidare och surrade på sitt vis. Henne kan man lyfta ut genom dörren utan att hon vaknar. Snuttalisa är alltså den kvinna jag levt större delen av mitt liv tillsammans med. Mitt smeknamn Snutten fick jag redan som liten eftersom jag var yngst i syskonskaran och väldigt liten. Vilket inte är fallet idag. Vid ett tillfällen råkade min mor mynta begreppet Snuttalisa.
På grund av gårdagens sena utflykt var det minus i frysen, alltså ingen mat. Räddningen blev några ledsna köttbullar som tyckte synd om sig själva. Till dessa skulle jag kunna ha ätit potatis och sås, men latmasken slog till så det blev borrade makaroner som vanligt.
Resten av dagen rullade på i förväntat tempo, det vill säga om man bortser ifrån solen som sken så förbaskat. Snuttalisa tycker precis som alla andra kvinnor så här års att det är dags för viktminskning. Alltså är det promenader som gäller. Tack och lov för min onda fot. Men hon ränner runt och vill bli upplockad både här och där. När jag ringer hennes mobil för att kolla var hon är kommer jag istället till en Pernilla. Det är inte första gången det händer, men Pernilla är trevlig. Kanske borde jag ta reda på var hon bor? Efter två misslyckade samtal beslöt jag mig för att leta rätt på hustrun. Men det var inte lätt. För de ser ut som Netto-påsar allihop, svarta jackor och gula västar. Efter mycket om och men hittade jag rätt påse.
Kvällen avrundades med ett telefonsamtal från en kvinnlig pensionsförvaltare som ställde frågor om både ditten och datten. Men självklart var jag skeptisk, det gäller att vara rädd om dessa surt förvärvade slantar.

Björnligan anfaller.

Återigen hade sängen invaderats. En liten kotte vid namn Albin sparkade på mig hela natten. En fyraåring med mycket envisa ben. Och älskar sin morfar. Klockan tre var det dags för första kissen. Vilken tur att han väckte mig så att jag slapp sova hela natten.
Framåt förmiddagen anlände fler ur Björnligan och dagen var förutbestämd. Fotboll, frisbee, varma mössor och blöta vattenpölar. Den gula bärgningsbilen kom fram ur vinteridet och sysselsättningen var ordnad i två minuter innan första foten var överkörd.

Själv funderade jag mest på mina sorkhögar. Stämningen räddades av saft och kakor. På eftermiddagen beställde hon med stort H en onödig utflykt, som riskerade att bli trevlig. Jag provbromsade bilen flera gånger och hoppades in i det sista att något fel skulle uppenbara sig. Damen vid min sida undrade vad jag pysslade med. Enda ljusglimten var nu kafferasten. En vacker plats valdes ut och jag parkerade bilen. Öppnade dörren och något nådde min näsa. Aj, då... En nygödslad åker fick mig att snabbt dra vidare. Det vad väl det jag visste, någon missunnade mig kaffet. Jädrans bonde, han kunde väl väntat till jag druckit mitt kaffe.
Kaffet intogs istället i snålblåsten på Grekaberget efter en balansakt för att undvika att falla ner i det förmodligen iskalla vattnet. Jag tyckte att det nu var dags att åka hem. Men icke! Frugan hade dolt mycket av programmet. Nu vankades det glass. Är det vår så är det. Och därefter ett besök hos de mindre levande. Som vanligt hade hon en kyrkogård på agendan, vilket var tur annars hade utflykten varit ganska okey. Men nu anföll kvällen och hennes dåliga samvete så vi anträdde hemfärden.

Lördag till ingen nytta.

Vaknade klockan sex och undrade vad jag skulle göra med dagen. Hämtade telefonen och hörlurar för att kunna lyssna på radio utan att kärringen skulle avslöja mig. Halv åtta gav jag upp, dags för frukost. Den satt som en smäck och marmeladen gav eftertraktad sockerkick. Sura blickar från hälsomaran på andra sidan bordet. Därefter en härlig timma med patienser på datorn och två koppar kaffe med socker.
Ett oljefilter som inhandlades för flera månader sedan borde kanske komma till nytta. Gick nog inte att dra på längre. Oturligt nog var garaget ledigt och svärsonen tillgänglig. Fanns inget att skylla på. Oljebytet var ett faktum.
Tack och lov finns många fler uppgifter ogjorda och de lär få vänta. Tog en sväng på stan för att hålla mig undan. TV-kvällen kunde börja redan vid klockan 16.00.